“Har killarna gått med i kyrkan? Bara om det är en dynamitkyrka! Sa inte Jesus ‘Älska din granne’? Halleluja!”
Var tvungen att skriva ner det här, så att jag kan se tillbaka på det om ett par åt och skratta åt det igen. Citatet är alltså det som sägs i trailern för ‘The Unit’.
Jag gillar att läsa tidningen. Det är ett bra format som passar utmärkt till frukosten. Mycket bättre än webbtidningarna faktiskt. Webtidningarna fokuserar på det allra senaste, det allra “viktigaste” (i skrivande stund är det tydligen domen i misshandelsmålet mot SD:s pressekreterare). I papperstidningen bereds allt innehåll lika stor plats och navigeringen är mer linjär, från sida till sida. Men ofta hinner man inte läsa allt. Man vill inte läsa allt. Recensioner om senaste konstutställningen på Moderna Muséet är inget som jag särskilt ofta vill spendera tid på.
Nu pratas det allt mer om tidningsdöd. Webbtidningar, bloggar, gratistidningar som Metro, tv och radio konkurrerar alla med de traditionella tidningarna. Jag är fullkomligt övertygad att tidningarna kommer att överleva, i någon form. Anpassning är dock ett absolut måste.
För det första måste webbtidningar och tryckta tidningar konvergera. I och med läsplattornas utveckling kommer snart papperstidningen som sådan gå en säker död till mötes, även om det kan dröja många decennier än. Men de tidningar som lyckas skapa ett tilltalande format på sitt innehåll i läsplattorna kommer att ha en stor fördel.
Det andra är innehållet. Snabba och enkla nyheter kommer att vara mindre intressant att betala för, eftersom det är så pass enkelt att få fram och för att det är svårt att differentiera sådan nyhetsbevakning gentemot andra medier. Det som är intressant även i framtiden är dels nischade nyheter som annars skulle kunna falla utanför radarn samt mer djupgående reportage och analyser. Och dessa måste vara av mycket hög kvalitet.
Det tredje är betalningsmodellerna. Jag är övertygad om att prenumerationsmodellen inte räcker. Den kan överleva, men den måste garanterat kompletteras, kanske med ett “kontantkort” för tidningsläsning, där man endast betalar för det man läser, när man läser det. Det måste vara lätt och billigt att få tillgång till en artikel man är intresserad av, även om man inte prenumererar på tidningen i fråga. Dessutom riskerar man att skrämma bort lojala kunder som tvingas betala även för artiklar de aldrig läser. Ytterligare en variant är samarbeten med läsplattetillverkare. Precis som DN släppte sin DN-mobil för något år sedan borde SvD-läsplattan komma ut.
Men det är svårt att konkurrera med gratis. Tidningarna måste vara smarta, hålla kostnaderna nere och fokusera sina krafter på det de är bra på. Jag tror till exempel inte att DN i framtiden ska lägga pengar på en motor- eller tv-bilaga. De är bra på nyheter, och borde fokusera på det. Detta kommer förstås att få följden att de idag dominerande tidningarna kommer att krympa och marknaden kommer att diversifieras med fler, och mer nischade, aktörer.
Jag har precis fått låna en ny telefon. Nokia 6220 Classic heter den. Sprillans ny. Modellen kom ut för ett knappt år sedan. Innan dess hade jag en äldre Nokia, 6230. Den lanserades för ungefär sex år sedan, och mitt exemplar har varit igång nästan så länge, men nu har knapparna börjat glappa lite för mycket för att det ska vara kul, så när jag hade chansen att låna en ny modell i väntan på at iPhone 3GS ska komma hit slog jag till.
Det skiljer alltså fem år mellan dessa modeller. Borde ju vara en enorm skillnad tycker man, med tanke på hur snabbt utvecklingen går. För sex år sedan körde Apple fortfarande med PPC-processorer och Windows XP var sprillans nytt. Och visst, kameran har många fler pixlar, GPS och 3G finns, blåtanden är av en lite snabbare variant, skärmen är lite större och mer ljusstark och golfspelet som följer med har lite bättre grafik. Sorgligt nog tar de positiva förbättringarna i princip slut där.
Jag pysslar med något som kallas User Experience på utrikiska. Användarupplevelse. Det handlar om hur användarna upplever handhavandet med telefonen. Där brukade Nokia vara ganska bra. Menysystemet var enkelt, knappsatserna var bra och mjukvaran funkade snabbt och säkert. Så är inte fallet längre.
Om man trycker på en knapp tar det ofta en halvsekund eller mer innan telefonen på något sätt reagerar, en riktig dealbreaker. Menysystemet bygger i princip på samma grund som tidigare. Två saker har dock ändrats. Dels har varje nivå av menyerna sitt eget utseende, helt skilt från de andra nivåerna, vilket känns konstigt och förvirrande. Dels har menysystemet växt i takt med att antalet funktioner har ökat, och om det finns tre gånger så många funktioner kanske det är så att samma gamla menysystem inte fungerar så bra som det gjorde innan. Till exempel är vissa funktioner, som att ta bort flera bilder samtidigt, en otroligt tidsödande uppgift. Det har säkert Nokia också insett, därför har man skickat med två nya sätt att titta på menyn, hästsko och “V”. De är fullkomligt obrukbara bägge två. Dessutom kan man ha saker på förstasidan, men åtminstone den är fullkomligt ologiskt upplagd och de gör båda att man inte kan ha genvägar på pilknapparna som tar användaren till de vanligaste funktionerna, vilket var en av de smartaste grejerna på 6230.
Knappsatsen är trög och det är svårt att känna vilken knapp som är vilken. Antagligen är detta något man vänker sig vid, men det är fortfarande en klar försämring. Dessutom används de tre översta knapparna, som ändrar funktion beroende på var i systemet man befinner sig, rätt så inkonsekvent. Storleksmässigt är skillnaden liten. Gamlingen är kortare och smalare men lite tjockare än 6220 Classic.
Överlag så är den nyare 6220 Classic en bättre telefon. Den har trots allt fler och bättre funktioner. Men min gamla 6230 har ett bättre menysystem, bättre knappsats och är rejält mycket kvickare att ha att göra med. Och om man, som jag, mest ringer och skickar SMS, så är 6230 ett bättre val.
Det är beklämmande att se utvecklingen gå bakåt.
Folkhälsoinstitutet kommer med en ny larmrapport som bekräftar det jag länge har fruktat. Svenska studenter super för lite. Så många som 90% super inte tillräckligt. Skrämmande!
Skrev för ett tag sedan om ett pk-test som jag gjorde. Där bedömdes jag ha 2% politisk korrekthet. Jag tänkte att jag skulle leta reda på litet fler tester. Jag gillar tester.
Första testet hittade jag på Djurens rätt. Domen där blev 80 på en skala mellan -270 och +360 (?!?). Någonstans i mitten alltså.
Test nummer två, hos bloggaren Roya, som såvitt jag kan bedöma rör sig ganska långt ut på vänsterkanten, gav mig omdömet “Grattis! Du tillhör bloggosfärens PK-maffia. Du är helt utbytbar.”
Tredje testet, hos någon tomte som kallar sig Oskorei, var helt galet och jag hamnade utanför skalan, vilket innebar att jag var PK. Skalan innefattade bara olika grader av politisk inkorrekthet, och man samlade poäng på att vara mot kvinnlig rösträtt och demokrati. Kändes inte seriöst.
Testet på Realtid handlade om att antingen var PK eller troende. Jag (ateist ut i minsta hårstrå) klassades som troende…
Hittade dessutom ett test som gick ut på om man höll med Etiska rådet mot könsdiskriminerande reklam i deras fällande domar. Ser det inte som ett PK-test.
Sammantaget måste jag säga att jag saknar ett riktigt bra PK-test. Jag skulle vilja göra ett, men jag tror inte det skulle bli så bra.
DN skriver idag om att årets sommarplåga, spikmattorna, inte har någon bevisad effekt. Läser man artikeln inser man att det beror på att inga studier har gjorts i ämnet.
Och så har folk mage att säga att det råder nyhetstorka.
Idag kom jag på att jag skulle vilja ha ett program som synkroniserade mina spellistor i iTunes och Spotify. Vad jag vet finns inte det. Jag får helt enkelt vänta på att någon skapar ett program som gör just det. Men eftersom detta är ett ganska ovanligt önskemål är risken stor att jag får vänta förgäves. Förra veckan önskade jag mig ett program som kan ta information från ett RSS-flöde och från detta skapa events i min kalender. Och jag tror inte jag är ensam om det här problemet. De flesta har väl önskat att det fanns ett program som gjorde någon obskyr liten funktion som det inte finns något program som gör.
Jag tror att det inte är så långt kvar innan det här problemet är löst.
Nästa revolution på internet är det som går under samlingsnamnet Semantic web (här förklarat av Tim Berners Lee, som i princip uppfann internet). Konceptet går ut på att man kopplar samman data från olika källor. Tidiga exempel på detta är Wolfram Alpha och Google Squared.
Nästa steg är att inte bara utgå från en semantisk förståelse av data utan också av funktioner. Om datorn kan koppla innebörden i skriven text till en viss funktion i ett program och dessutom generera kod för att koppla samman funktioner blir möjligheterna oändliga.
Vad som krävs är rimligen en enhetlighet i programmens beskrivningar av sina funktioner samt vedertagna riktlinjer vad gäller användarupplevelse och gränssnittsdesign, vilket redan finns för varje operativsystem. Det stora hoppet från idag är dock att datorer måste kunna programmera egna program vilket alltså kräver en koppling mellan semantisk förståelse, kod och programmens funktioner. Det är ett steg framåt, men det är inte så långt borta som man skulle kunna tro. Det pågår redan forskning om semantisk programmering (SAO).
Fan vad coolt.
Jag visste inte att vi hade en lag emot “otillåten opinionsyttring” i Sverige. Det har vi tydligen. Det låter dumt. Någon som vet vad straffet är? DN skriver.
Först kan man ju konstatera att jag inte har skrivit här på ett tag. Jag har prioriterat andra saker, helt enkelt. Om man saknar mig är det en mycket bra idé att följa mitt twitter-flöde. Jag kommer dock att fortsätta att skriva oregelbundet, men förhoppningsvis lite oftare än en gång i månaden, här.
Till saken.
Jag har knappt fyra veckor kvar innan mitt exjobb ska vara “klart” (vilket i praktiken kommer att betyda att jag fortfarande har en stor del av rapportskrivandet kvar). Under våren har jag lärt mig väldigt mycket, bland annat att ha fasta tider, att pendla, att hjälpligt programmera C++ och att svära på grekiska. Men framförallt har jag börjat förvandlingen från student till arbetare. Det är en väg vi alla ska vandra, och jag är något ambivalent, men i stora drag ändå väldigt glad att hoppa av universitetståget.
En oväntad bieffekt av denna process är att jag har fått en tilltagande vilja att lära mig saker. När man pluggade så tror jag att jag liksom förväntade mig att det jag gjorde om dagarna var att lära mig det jag skulle behöva kunna när jag började jobba. Nu är jag snart där, vid slutet av den femåriga tunneln, och inser att jag fortfarande har en massa saker kvar att lära. Saker som jag vill kunna.
Så nu sitter jag klockan elva på kvällen och lär mig grunderna i Ruby on Rails.
Med Norbergs bok i färskt minne frågar man sig hur klyftigt det är av riksbanken att toksänka räntan och köpa bostadsobligationer. Någon mer insatt som kan ge ett bra svar?
Veckans Affärer:s Cecilia Aronsson försöker i alla fall.
Johan Norberg har skrivit en bok igen. Jag uppskattade verkligen Till världskapitalismens försvar, så när hans expressproducerade bok om finanskrisen kom var jag inte sen att beställa ett exemplar. Jag ska säga att jag inte lusläst boken och inte tänker göra något särskilt ambitiös analys av den, men jag tror ändå det är bra att skriva ner några tankar som dök upp under läsningen. Ok. då kör vi.
Det märks att det har gått undan när Norberg skrev boken. Stavfel och konstiga meningsbyggnader finns här och där, och vissa avsnitt känns inte helt färdiga, researchmässigt. Men detta flaggar Norberg för redan i förordet och jag förstår att det var viktigt för honom att få ut boken snabbt, för att försöka starta en konstruktiv diskussion om livet efter krisen, och själv få bestämma utgångspunkten.
Norberg delar ut kängor till höger och vänster, till politiker som inte vet vad de sysslar med och företagsbossar som spelar golf, tar ut stora bonusar och ignorerar gigantiska risker. Uppfriskande.
Men huvudpoängen i boken är strukturell, nämligen att staten har gått in och stört marknaden på fel ställen och på fel sätt. Han gör den högst rimliga och alltför sällsynta slutsatsen att det viktigaste är inte hur mycket eller lite regleringar som finns på marknaden, utan att det är rätt regleringar, regleringar som får deneffekt som var avsedd och inte får förödande bi-effekter. Norberg menar på att då detta är svårt att uppnå är det lika bra att låta bli att reglera.
Han tar också upp räddningsaktionerna, och kritiserar regeringar (framförallt USA) som privatiserar vinster och socialiserar förluster. En och annan väsnterdebattör skulle kanske påstå att lösningen på det är att socialisera vinster också, en lösning som faktiskt Norberg förespråkar, åtminstone i begränsad omfattning (genom preferensaktier) hellre än det som nu skedde.
På ett par punkter är boken lite svag i sitt resonemang. Det första avsnittet gäller Island, där Norberg konstaterar att ingen riktigt vet vad som hände, eller på vilket sätt. I slutändan skyller han det mesta på britterna. Samma bov, den brittiska byråkratin, är det som stoppar affären som skulle ha räddat Lehman Brothers, vars konkurs var den gnista som fick finanskrisen att slutligen explodera. Det svaga i argumentationen är när han dels hävdar att denna händelse, som alltså orsakade panik på världens finansvarv, borde ha förhindrats genom hjälp från regeringar samtidigt som han argumenterar mot sådan intervention. Man ska låta jättarna fall, men kanske inte den här jätten. Jag kan ha missuppfattat honom. Men som interfacedesigner anser jag att det alltid är designern (författaren) som har gjort fel om användaren (läsaren) inte förstår gränssnittet (boken).
Bokens stora förtjänst är att den är väldigt allmänbildande. Den känns trots vissa små brister som jag tidigare påpekat, väl underbyggd och genomtänkt och jag hoppas att den faktiskt kan bli den utgångspunkt för en fortsatt diskussion som Norberg hoppas på. En sådan diskussion behövs verkligen, och den behöver ligga på en betydligt högre nivå än idag (kapitalismen är död–mer regleringar-mindre regleringar-jobb åt alla).
Allt som allt är det en mycket läsvärd bok, kanske (eller förhoppningsvis kanske man ska säga) den viktigaste i år.
Major Björklund, som han lite skämtsamt brukar kallas, vår skolminister, har kommit på den briljanta idén att det ska bli lite hårdare tag i skolan (är det bara jag som tycker att han låter som en repad skiva?). Jag tänker egentligen inte orda så mycket om förslaget i sig. Jag tror inte nödvändigtvis att det är dåligt, men jag tycker att Björklund borde tänka lite längre nästa gång han lägger fram ett förslag om skolan. För det stora problemet i skolan är knappast att man inte kan stänga av elever.
Jag läser för tillfället en bok som heter The Tipping Point (“Den tändande gnistan” heter boken på svenska). Den handlar bland annat om ett fenomen som författaren Malcolm Gladwell kallar för “The Power of Context”. Tesen är att mänskigt beteende påverkas i mycket större grad än vi tror av vår omgivning. Är gatorna rena är det mycket mindre chans att folk begår brott än om de är nedklottrade och skräpiga. Han berättar bland annat om hur man i New York fullkomligt tog död på den grova brottsligheten genom att snygga upp i tunnelbanorna och slå ner hårt på småförbrytelser som nedskräpning och klotter, och om hur fullkomligt normala människor blir som vildar när de sätts i en deprimerande fängelsemiljö.
I England har man, som Rapport berättade i helgen, utgått från samma princip i sina skolor, och gått in med ett stort moderniseringsprogram. Detta har fått fantastisk effekt, med 10% bättre resultat på prov, mindre vandalism och mindre mobbning. Miljöpartiet är inne på att samma sak bör göras i Sverige. Att Svenska skolor är i dåligt skick är visserligen ingen nyhet. De har rätt. Men jag är inte säker på att de förstår varför det är så viktigt.
Någonstans i mitten av Minnesota ligger Lake Wobegon, en liten stad där “alla kvinnor är starka, alla män ser bra ut och alla barn är över genomsnittet”. Denna fantastiska egenskap har givit namn åt Lake Wobegon-effekten, en tendens att överskatta sig själv i förhållande till andra. De flesta har väl hört talas om studien som talar om att 88% procent av alla bilförare anser sig vara bättre än genomsnittet. Det är också så att de allra flesta (runt 99% enligt en studie) anser sig vara bättre på att komma överens med andra än genomsnittet. Ja, exemplen är många. Lake Wobegon-effekten bär också viss skuld i den nuvarande finanskrisen, eftersom de flesta har en tendens att överskatta sin (och andras) framtida betalningsförmåga. Därför gjordes missbedömningar i risken på många lån, vilket bidrog till att blåsa upp lånebubblan som till slut sprack.
Allt detta kan i någon mån sägas härstamma från det stora landet i väster. Men i Sverige då? Är det inte Jantelagen som råder här? Vi är väl folket som kollektivt tror att vi inte är något? Njae. För det, tvivlet på den egna förmågan, är bara en sida av Jantelagen. Den andra, mer störande sidan är tvivlet på andra. “Du ska inte tro att du kan något.” Det handlar i bästa fall om en överdriven ödmjukhet, i sämsta fall om en ondsint missunnsamhet. Jantelagen är i grunden en pessimistisk världssyn. Samma världssyn som gör att så många tycker (ja, är fullkomligt övertygade om) att det var bättre förr.
Lake Wobegon-effekten är andra sidan av samma mynt – en överdrivet optimistisk världssyn. “Yes, we can!” Jag är bra, du är bra, och det blir bara bättre. Jag skulle vilja hävda att även den sortens villfarelse är skadlig. Tänk om vi skulle vara realistiska istället. Skulle inte det vara bra?
Jo. Men lite väl optimistiskt kanske.
Gårdagens inlägg orsakde viss aktivitet i andra delar av bloggosfären och i kommentarsfältet. Det har kommit en del intressanta förslag på kandidater, där Louise Persson och Hanna Wagenius är de som tilltalar mig mest. Skulle ju vara kul med lite kvinnor i kabinettet. Jobbar själv i en företagskorridor med ett tjugotal män och noll kvinnor. Det är lite trist.
Kanske Wagenius kan peta Klamberg från justitie- till försvarsministerposten och Louise P ta hand om jämställdhetsfrågorna?
Jag har gått och funderat vilka som borde sitta i regeringen egentligen. För visst känns det ofta som att de som är där nu är ena riktiga plantor. Efter att jag sammanställde listan insåg jag att det blev ganska många bloggare i kabinettet. Det känns ganska naturligt, eftersom detta är människor som uttrycker åsikter i forum där jag lyssnar. Noterade också att könsfördelningen är något skev. Men jag har å andra sidan inte tagit med alla ministerposter heller. Egentligen skiter jag dock i vilket kön folk har. Kommentarer uppskattas.
Statsminister – Ingvar Storm
En fantastisk lyssnare och en intelligent ledare.
Kulturminister – Göran Everdahl
Egentligen är det synd att ge ett så pass obetydligt uppdrag till en av Sveriges skarpaste hjärnor. Han får bli vice statsminister också.
Finansminister – Johan Norberg
Sveriges skarpaste frihandelsförespråkare. En ekonomiskt kunnig idéhistoriker med ett varmt hjärta och en pedagogisk läggning.
Utbildningsminister – Peter Santesson-Wilson
Han ser lite längre än vi andra, ställer frågor som vi andra önskar att vi kommit på. Utbildningsväsendet behöver en visionär.
Migrationsminister – Maciej Zaremba
Ett brinnande engagemang, ett varmt hjärta, klara visioner och Sveriges skarpaste penna. Zaremba har allt som behövs för att ta sig an ett av politikens sorgebarn.
Näringsminister – Johan Ingerö
En tung post, men Ingerö har åsikterna, principfastheten och intelligensen för att hantera den.
EU-minister – Henrik Alexandersson
Utan HAX hade vi inte vetat mycket om vad som händer i Bryssel. Dags att ge honom mer inflytande.
Idrottsminister – Ulf Karlsson
Idrotten är väl ett särintresse, som behöver en gammal klok räv som kan engagera, mobilisera och lobba.
Utrikesminister – Nathan Shachar
Han ser det stora i det lilla, och det lilla i det stora. Och han har varit utomlands, Länge.
Socialminister – Mattias Svensson
Vill vi få slut på statliga pekpinnar och förmynderi finns det ingen bättre att anlita än herr Svensson
Justitieminister – Mark Klamberg
Paragrafryttaren som har nästlat upp i FRA-härvan.
Miljöminister – Björn Söderberg
Entreprenören med ett socialt ansvar och internationellt synsätt. Har visat att företagande kan gå hand i hand med sociala förbättringar, helt enkelt för att det är bra att göra världen bättre. Jag tror att han kan se lösningar som gynnar alla, och få näringslivet att jobba åt rätt håll. Dessutom en fantastisk retoriker.
Biståndsminister – Percy Barnevik
Hand in hand är en av Sveriges största biståndssuccéer. Företagsledaren som blev filantrop kan göra mycket gott.
I förrgår efterfrågade jag ju kritik mot Maciej Zarembas nya artikelserie. Och efter tredje delen, som trycktes i dagens DN, kom det två kritiska inlägg i den förvånansvärt lugna strömmen av kommenterande bloggar. Den första arga rösten har egentligen inte så mycket att invända om innehållet utan väljer att kritisera Zaremba som person. Att han, som integrerad invandrare som gift in sig i kultureliten, kommer och säger åt andra hur de ska integrera sig får skribenten att “känna obehag”. Den andra kritiska stämman kommer från någon självutnämnd antirasist som hävdar att den svenska identiteten som Zaremba påstås hylla är “påhittad” och “destruktiv”. Och visst, någon gång i tiden hittade någon på hur vår flagga skulle se ut, någon (Enköpingssonen Israel Kolmodin kanske) hittade på Den blomstertid nu kommer. Men destruktiv? Det om något känns påhittat.
Jag uppskattar dock försöken.
När Maciej Zaremba publicerar en ny artikelserie blir jag glad. Men det brukar alltid vara någon som tycker att han ger en skev bild av verkligheten, någon som menar att han är är en liberal lögnare. Och då skapas det lite debatt. Frågorna som Zaremba tar upp blir aktuella, utanför bloggarna och DN Kultur. Så icke den här gången. Ingen verkar kritisera hans nya artikelserie. Betyder detta att de otroligt viktiga frågor som tas upp kommer att tigas ihjäl av de ansvariga? Det vore inte bra. Det är dags att hänga ut de ansvariga och – ännu viktigare – fixa problemen.
När jag var liten fick jag inte leka krig. Mina föräldrar tyckte inte att det passade sig. Inga plastpistoler eller andra låtsasvapen fick förekomma i våra lekar. Det sket vi förstås fullständigt i. Vi sprang runt i våra hemsydda superhjälte-caper och sköt på varandra, skrikandes “pang, pang, du är död”. Och visst dog vi. I ungefär fem sekunder. Sen började vi springa runt igen.
Napster lanserades 1999, och skivbolagen var snabba med att forma handen till en pistol och skrika “pang, pang, vi är döda”. Och de fortsätter att skrika. Högre och högre skriker de: “Vi dööööör! Musiken dööööör!” Nu är det alltså tio år sedan skivbolagen dödförklarade sig (för den här vändan alltså, jag ska inte komplicera detta genom att blanda in kassettband eller cd-brännare). Man tycker ju att det borde börja synas någon tendens som styrker deras domedagsprofetior.
Om man kollar på hur många verk som har registrerats hos STIM de senaste åren ser man att det sedan 2003 har skett en ökning med drygt 50% (år 2007), från 500 000 verk till 800 000 verk per år. I DN läser jag (ej på nätet) att Whitest Boy Alive släpper nytt alum på onsdag, det roligaste jag hört på hela veckan. På söndag ska jag kolla på Jonathan Johansson och höra hans fantastiska nya, svenska, musik. Gustav Spetz kommer också. Nästan lika bra. Lika nytt, lika svenskt. Råkade förresten se att melodifestivaldeltävlingen i Leksand var utsåld. Är det så en död musikindustri ser ut?
Det är ju finanskris också. Dålga tider för alla, särskilt branscher i kris får det ännu svårare. Banker måste räddas, bilföretag dör, regeringar tvingas avgå, till och med leksakstågen har det svårt. Musikbranschen då? Den sedan länge döende musikbranschen. Det verkar ju helt otroligt att den skulle klara sig i sådana dåliga tider som dessa. DN:s ledarredaktion smider i alla fall planer. Tur det. De har ju samma öde att gå till mötes. Innan vi vet ordet av kanske internet används för att sprida tidningsinnehåll också, alldeles gratis. Eller vänta, hur var det nu…
Jag vet inte om musikindustrin dog. Nu springer den i alla fall runt och leker krig igen. I allra högsta grad levande.
Wilsons Promontory, ett av mina absoluta favoritställen i Australien, eldhärjas nu. Ungefär 12 600 hektar mark brinner. Som tur är drabbar branden framförallt de norra delarna av nationalparken. De södra delarna brann för ungefär fem år sedan. Skogsbränder är inget ovanligt i Australien. Den gången var det en bränslereducerande brand som man tappade kontrollen över, den här gången talar det mesta för att det var ett blixtnedslag som startade branden. Som tur är överlever eukalyptusträden detta. Om bara något år kommer undervegetationen komma igen och Wilson’s Prom kommer att vara vackrare än någonsin. Bilden här ovanför tog jag i oktober, när vi vandrade genom en bit av parken där marken är betydligt blötare, och träden inte kan växa till sig ordentligt. Där överlevde de inte branden, utan skapade en spökskog av gnisslade, torra grenar.
DN spinner vidare på sitt klimatspår i bevakningen av bränderna i Australien. Återigen får politikerna i Australien sig en känga för att de inte gör tillräckligt. Som om det bara var Australiens fel. Men det stora problemet med rapporteringen är förstås att den inte på något vis ger ett rättvis bild av debatten i Australien.
Man får ju lätt uppfattningen att årets bränder är något alldeles exceptionellt, och det stämmer visserligen i dödstal, men inte om man ser till hur mycket skog som har brunnit. 2003 brann 1,3 miljoner hektar, för två år sedan brann 1,1 miljoner hektar Black Friday 1939 brändes 2 miljoner hektar. Denna gång har 400 000 hektar skog brunnit.
Problemet är inte i huvudsak klimatet, utan att skogen får växa sig för tät, vilket gör att bränderna kan sprida sig för snabbt och lätt. Således blir förödelsen mycket större än den hade blivit om man kontrollerat skogsväxten. The Age rapporterar. DN däremot visar ständigt nya prov på sin fullkomliga brist på journalistiskt kunnande. Idioter.
För drygt fyra år sedan, när jag precis hade börjat min utbildning i Uppsala, gjorde jag ett pm om Seabased, ett företag som knoppats av från Ångtrömlaboratoriet av två forskare, Mats Leijon och Hans Bernhoff. Företaget var då i slutet av utveckllingsfasen av den vågkraftsgenerator som nu har legat och guppat utanför Lysekil i ett par år. Fortum har nu beslutat om att satsa på en storskalig anläggning om 500 bojar. Det är mycket glädjande att Fortum vågar ta steget. Vågkraften har potential. Bara i Östersjön som är ett relativt lugnt innanhav beräknar man kunna utvinna 24 TWh per år. Atlantkusten är förstås ännu mer gynnsam får vågkraftsproduktion. Som jämförelse kan man inflika att vindkraften står för knappa 2 TWh/år i Sverige. Den totala produktionen låg på ungefär 140 TWh förra året. Kärnkraften och vattenkraften står för ungefär hälften av denna produktion var.
Det finns nog hopp för framtiden trots allt, med eller utan kärnkraft. Men en sak är säker. Det kommer att ta tid att förändra vår elproduktion. Därför är det bra att titta tillbaka, till den tiden när det var roligt med politik. Exempel 1. Exempel 2.
Efter bränderna i Victoria har flera medier skrivit att sådant är vad vi har att vänta oss nu, på grund av klimatförändringarna. Idiotbloggare som Jinge hakar förstås på.
I Victoria går debatten på ett annat plan. Man fokuserar framförallt på det som faktiskt orsakade bränderna. Brumbys regering har stämts av drabbade efter att det kommit fram att en trasig el-ledning orskade branden i Kinglake, som dödade över 100 människor. Samtidigt anklagas regeringens “gröna” politik, som innebär att man bränner eller hugger ned skog, så kallad “fuel reduction”, i allt mindre omfattning. Detta gör att bränderna har mer bränsle att göra av med, att de blir hetare och sprider sig lättare. Dessutom går jakten vidare på de mordbrännare som startade flera av bränderna. En har redan fångats in och kommer att åtalas för branden runt Maryville.
Och här hemma kommer vissa med lite bättre underbyggda förklaringar.
Nu har jag lyssnat över 1000 gånger på vart och ett av mina tio favoritband,enligt last.fm, det är ungefär sex månader sedan jag började lyssna på Gotye, det är exakt ett år sedan jag åkte till Australien, det är två veckor sedan jag började exjobba och det är två år sedan Anna Nicole Smith dog.
Jag försöker hitta något intressant att skriva om. Man vill ju gärna att det ska hända tänkvärda saker, att folk ska säga tänkvärda saker. Men för att prata lite engelska: I don’t feel it. Jag är kroniskt ointresserad. Jag blir lite avundsjuk på de som kan ta varje litet ämne, hitta någon semi-intressant kärna i det och vrida ur disktrasan tills den är torr. Jag önskar att jag kunde tycka att det var intressant att skriva om Spotifys hattande med låtar som ska eller inte ska vara med, kärnkraftens vara eller inte vara (även om Monas “kan vi inte prata om det här” var milt underhållande), hur irriterande det är att melodifestivalsäsongen är här igen, hur dumma poliserna i Malmö är, om bränderna och värmen i mina gamla hemtrakter eller kanske bara att jag fick ständiga BSOD:s på jobbet igår. Jag vill inte ens skriva om det som egentligen ligger mig allra närmast om hjärtat – mig själv.
I don’t feel it.
Folk är väl relativt överrens om att musikbranschen i allmänhet inte riktigt är i takt med tiden, att deras affärsmodeller är något föråldrade och att de inte har lyckats eller ens försökt att anpassa sig till den moderna tekniska verkligheten, nu senast aktualiserades detta när Spotify tvingades ta bort och införa retriktioner på vissa låtar. Det finns förstås undantag, som visar att de gamla affärsmodellerna inte nödvändigtvis är de bästa. Ett album som är gratis kan fortfarande toppa försäljningslistor. Att det går att tjäna pengar på att ge bort saker gratis är inte längre något nytt, som jag har skrivit om tidigare. Detta sammanfaller med att Chris Andersson, som är en slags guru för den nya tidens affärsmodeller, kommer till Sverige för att snacka om sin nya bok ‘Free: The Past and Future of a Radical Price‘.
Samtidigt håller jag på att utvecklar en ny backuplösning som förhoppningsvis kommer att revolutionera marknaden. Den kommer att vara gratis, om ni nu undrade.
Efter gårdagens avslöjande om att Adolf Hitler drev ett projekt på konstfack, som Cynisk & småsur rapporterade om igår, har reaktionerna blivit starka från flera håll, men många försvarar också agerandet från Konstfack, bland andra Johanna Rytel, som säger att “allt är tillåtet” inom konsten. Pål Hollender menar att “projektet varit ytterst seriöst menat”.
Cynisk & småsur har lyckats nå Konstfacks rektor Ivar Björkman för en kommentar. “Vi vill inte kommentera detta, eftersom projektet aldrig kunde redovisas, då eleven tragiskt nog avled under arbetet.”
Men i allmänhet, var går gränsen för projekt hos Konstfack?
“Det måste man avgöra från fall till fall, och det är svårt att avgöra innan eleven presenterat det fullbordade arbetet, så att man kan sätta in det i sitt sammanhang. All konst är en reflektion av sin samtid.”
Har ni gått över gränsen?
“Konsten kan inte begränsas av socialt konstruerade normer. Det är vår uppgift att ifrågasätta, att agera outside the box. Det är så man skapar reaktioner, debatter om våra värdegrunder.”
Enligt säkra källor som Cynisk & småsur har talat med har tyska historiker nu återfunnit dokument som visar att Adolf Hitler blev antagen till Konstfack på hösten 1910. Efter att den unge Hitler två gånger misslyckats att komma in på Wiens konsthögskola sökte han blickarna mot andra europeiska länder, och kom alltså in på en inofficiell utbildningsplats på Konstfack i Stockholm. Hans lärare inåg snabbt hans stora potential som konstnär och började planera ett stort pilotprojekt för att “väcka känslor”, som ju är konstens absoluta huvuduppgift, samt för att utveckla planerna på en bredare konstutbildning. Detta hemlighölls dock från allmänheten, som på den tiden hade en avog inställning till konst. Hitler uppmanades att väcka frågor och känslor inom den europeiska politiken, och gavs fria händer från Konstfacks ledning. Projektet genomfördes i Tyskland och blev en lysande succé. Känslorna stormade i hela världen, så till den milda grad att projektet under det tidiga fyrtiotalet blev större än vad den unge studenten kunde hantera. Efter att projektet avslutades 1945 startades Konstfackskolan. Hitlers projekt förblev hemligt. Enligt Cynisk & småsurs välinitierade källor beror detta på att ett offentliggörande hade förtagit effekten av känlostormarna som projektet skapat.
Sedan länge har spekulationer förekommit om huruvida Thomas Quick och Mattias Flinck också är studenter från konstfack, med liknande projekt. Dessa spekulationer lär nu åter blossa upp.
DN, SvD, SvD igen, Tankestormar (x2) och AB skriver i samma ämne.
Årets talare utses varje år, och nu senast gick utmärkelsen till Björn Söderberg, som jag har skrivit om tidigare. Har väl egentligen inte så mycket att tillägga om hans gärning, men det är kul att han uppmärksammas. I dagens DN (ej på nätet) påpekar han en självklarhet som tyvärr alltför få debattörer har insett:
“Ett företag kan inte vara hållbart om det inte är lönsamt”
Har någon sett en annons för Facebook någon gång? En annons för Youtube kanske? För Twitter? Flickr? Antagligen inte. Jag tvivlar starkt på att något av dessa företag har gjort annonser. Ändå är de värderade till flera miljarder kronor. Det är företag som de flesta som har en internetuppkoppling känner till. Hur gick det till? Hur kan ett företag utan annonsbudget gå från helt okänt till ett globalt fenomen på bara ett par år? Svaret är, lite lätt förenklat: Virala loopar.
Virala loopar (virulenta loopar, sociala epidemier etc. – kärt barn har många namn) är den mekanism som gör att dessa produkter sprids. En person hittar produkten, tipsar några kompisar, som i sin tur tipsar några av sina kompisar. Denna process fortsätter, och produkten får en exponentiell spridning. Ganska snart känner alla till produkten. Ganska enkelt i teorin. Problemet är att få igång denna process.
Vad är det som gör att man tipsar om en produkt? Ta Facebook som exempel. Där vill man kunna kommunicera, dela bilder och annat med sina kompisar. Alltså bjuder man in dem. Men alla produkter har inte en naturligt inbyggd viral loop. Backuptjänsten Mozy ger alla nya medlemmar 4Gb lagringsutrymme. För varje kompis man rekryterar får man själv ytterligare en Gb, alltså skapas ett incitament till att rekrytera folk för en produkt som annars saknar en viral spinn.
Men det räcker inte att möjligheten till viral spridning finns. Virala loopar kommer aldrig att fungera om inte produkten är så pass bra att folk vill använda den och sprida den vidare. Jag har länge hävdat att Facebook har blivit så pass stort som det är för att det är tekniskt överlägset alla konkurrenter. Det funkar helt enkelt så bra att folk vill använda det, vilket i sin tur innebär att de vill få andra att använda det.
Att sprida en produkt via virala loopar är förstås väldigt kostnadseffektivt. Samtidigt är det en strategi som bär med sig stora risker och ställer höga krav på produktkvaliteten. Att få en halvdan produkt att spridas på det viset låter sig helt enkelt inte göras.
Det här lär jag få anledning att fundera mer på under våren. Man kan läsa mer om fenomenet här.
Det är ju krig i Gaza. Det är inte bra. Men inget ont som inte har något gott med sig, heter det ju, något som stämmer även i det här sammanhanget. Nu får man nämligen läsa Nathan Shachars artiklar varje dag i DN. Vanligtvis brukar det komma sparsamt med spaltmetrar från hans penna, men nu levererar han dagligen direkt från gränsen. Jämför man med andra svenska medier inser man ganska snabbt att han är en stjärna. Saklig, påläst, smart och pedagogisk.
En annan grej som man märker tydligt i dessa tider är hur gärna folkväljer sida. Vänstern ställer mangrant upp bakom Hamas, medan många andra – mest liberaler och annat högerfolk – ställer sig bakom Israel, mest för att de vill vara emot Hamas och tok-vänstern.
Men man måste inte hålla på ena laget. Man kan med gott samvete tycka att bägge sidor är kompletta idioter och att de borde växa ur sin sandlåda snart.
När fyrverkerierna smäller vid midnatt på nyårsafton brukar jag fundera på två saker: Vad jag gjorde för ett år sedan, och vad jag kommer göra om ett år. Vanligtvis brukar man ha ett hum om vad som komma skall under det nya året. Förra året visste jag att Melbourne skulle vara mitt hem under 2008, även om jag såklart inte visste exakt vilka äventyr som väntade. Det fanns ändå ett ramverk.
I år har jag ingen aning. Om ett år kan jag vara vart som helst, kan göra vad som helst. Faktum är att jag inte vet vad jag kommer göra om en månad ens. Det är ganska spännande måste jag säga.
Men när jag tittar tillbaka på 2008 ser jag många fantastiska upplevelser, många nya vänner och ett liv levt i nuet. Det är ett år att minnas. Jag hoppas att 2009 blir lika minnesvärt och passar på att ackompanjera detta inlägg med en hyllning till polaroidkameran, som slutade tillverkas i februari 2008.
Nyårslöfte: Gå plus.
eldh: mest hypad 2008, och 2009 börjar inte bättre: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=869438&rss=2216
eldh: han måste fan ha varit jesus
xxx: jösses
eldh: man skulle starta en religion med linné som messias, skulle bli statsreligion inom 5 år..
xxx: jag utmanar dig med ikea-kyrkan
eldh: together, we will rule the universe…
Den 15 februari firar Nya Zeeland “Nationella Lammdagen”. När vi stannade för frukost vår första morgon på den Nya Zeeländska sydön kom en pickup och parkerade bakom vår Nissan Sunny. På flaket stod två får. Gubben som körde steg ur bilen, gick och köpte en “sausage roll”, satte sig i pickupen igen och körde iväg.
Visst hade vi hört alla pikar som Nya Zeeländarna får för deras relation till sina får. Det är ungefär som våra Norgehistorier. Men man förväntar sig inte att man ska se norrmän som kör motorcykel i pyjamas när man kommer till Oslo. I Nya Zeeland finns det 12 gånger så många får som det finns människor. Kanske inte så konstigt då att de är överallt.
Det andra som kännetecknar Nya Zeeland är det faktum att landet egentligen bara består av en enda stor bergskedja, som sträcker sig från norr till söder. Om du inte ser höga berg i horisonten så ser du havet. Det finns liksom inget mellanting. Och det är vackert. Överallt är det vackert. Det är små sjöar, det är små vattenfall, det är glaciärer, det är fjordar, det är böljande kullar, det är bergstoppar och det är sandstränder. Vi hade elva dagar på oss att kryssa runt bland allt detta, och det var inte utan av att man mattades lite mot slutet. “Ok, en utkiksplats. En till. En till. Fantastiska vyer, check. Vad händer härnäst? En utkiksplats till? Där ser man.”
Och vore det inte för att det är omöjligt att hitta en dusch med tryck och varmvatten skulle det vara ganska trevligt att stanna där. Det, och det faktum att Nya Zeelands sydö är precis så långt ifrån allting annat som man kan komma. Man brukar få höra att man hamnar på Nya Zeeland om man gräver ett djupt hål rakt igenom jordens medelpunkt från London. Det stämmer inte riktigt, men man hamnar ganska nära.
–––
Bangkok. Mitt i svenskarnas paradis. Lika svenskt som Volvo och röda hus med vita knutar. Och visst är Thailand resmålens motsvarighet till en sossekontainer. Slutmålet i “den svenska drömmen”. Temperaturen är lite för hög för att man ska kunna göra något utomhus annat än att ligga på stranden och bada, lokalbefolkningen kan tillräckligt lite engelska för att svenne banan ska känna sig som en oxfordprofessor när han frågar “hao mattsh fåår dis ti-shöört?”. Att ha det språkliga övertaget är liksom en förutsättning för att vi västerlänningar ska trivas på vår volvo-semester.
Och precis som Volvo så är det inte särskilt spännande. Radion spelar coverversioner av smöriga kärleksballader eller möjligen de senaste thailändska slagdängorna. Folk försöker lura dig eller övertala dig att köpa saker du inte vill ha, oftast båda samtidigt. Lite lagom exotiskt, så att det känns att man är på semester på riktigt. Men samtidigt så pass tillrättalagt att man inte behöver missa slalomen från Cortina. Den visas förstås på storbild på puben, med Stig Strands välbekanta kommentatorsröst i högtalarna.
Dessutom gör Thailändarnas dåliga språkkunskaper att man som västerlänning slipper problemet med att försöka uppleva den inhemska kulturen. Faktum är att det är väldigt svårt att tränga förbi fasaden som sätts upp för turisterna. Det är inte meningen att man ska uppleva det Thailand som Thailändarna lever i.
Och tur är väl kanske det. För vi skulle nog inte vilja leva i ett land där man riskerar 15 år i fängelse om man kritiserar kungen, en kung som har makt över politiker, polis, rättsväsende och militär, i ett land där militären ser det som en självklar rättighet att avsätta en regering som man inte är nöjd med, något som man har utnyttjat mer än en gång. Trots, eller kanske på grund av sin makt, är kungen en garant för ett visst mått av politisk stabilitet. När hans hälsa nu vacklar är det många Thailändare som oroar sig för framtiden. Hans död kommer ofrånkomligen att skapa ett makt-vakuum, där många grupper kommer att kämpa för att få den största delen av kakan.
En sak har Nya Zeeland och Thailand gemensamt, och det är en liberal hållning vad gäller alkohol. Och det känns väldigt naturligt att kunna plocka upp ett par flaskor Monteigh’s Summer Ale i samma affär som man köper sin köttfärs och spagetti. Blev för övrigt nekad att köpa öl för första gången någonsin eftersom jag inte hade mitt pass med mig på New World, Nya Zeelands motsvarighet till ICA Maxi. Studentlegitimationen var “inte giltig id-handling”, enligt den buttra damen i kassan.
En tanke som har legat och grott i mitt huvud ett tag är att det finns utrymme för ett nytt liberalt parti. Det finns uppenbarligen fler som har haft samma tanke. Bloggosfären är smockfull av liberaler (Mattias Svensson, Johan Norberg, Johan Ingerö m fl) som inte har någon naturlig politisk hemvist i den svenska partifloran. Kanske håller det på att ändras. Via Mark Klamberg ser jag att det fnns ett nytt öppet liberalt partiprogram under utveckling. Att dricka liberalt utvecklar.
Den största anledningen till att Obama vann valet i USA och till att sossarna är störst i Sverige är att de lyckas undvika att ta ställning i sakfrågor i väldigt stor grad. Obama fick valrörelsen att handla om personer, och han är ju jävligt trevlig, så det är inte konstigt att han vann. Socialdemokraterna säger allt som oftast “vi har inte tagit ställning till det än” eller något liknande när det handlar om sakfrågor. Dessa beteenden gör att folk kan projicera sina egna åsikter på sina politiker. Detta skedde också i det senaste svenska valet till viss del. Följden av detta är att folk blir jäkligt besvikna när politikerna inte beter sig som de hade hoppats. Politikerföraktet ökar således när fokus på sakfrågor försvinner.
Förhoppningsvis kan ett öppet partiprogram, utarbetat efter wiki-principer, råda bot på denna problematik. Då kan folk själva vara med att utforma politiken på riktigt. Men kanske är det bara jag som projicerar mina förhoppningar…
Alla tv-program i Australien klassificeras utifrån dess innehåll. De flesta program är klassade PG (Parental Guidance is advised), för att de innehåller vad som kallas “adult themes”, vilket verkar vara allt prat som berör sex, våld, spelande eller alkohol. Är dekolletagen för djupa, eller om man får se blod eller något annat hemskt klassas programmen M (recommended for mature audiences) eller om det är riktigt illa MA15+ (not suitable for people under 15). Med klassificeringen följer ett par bokstäver som förklarar varför programmen har hamnat i sin klass, ett “a” för “adult themes”, ett “s” för “sexual references”, ett “v” för “violence” etc. South Park är till exempel klassad som “M (as)”.
Australien har en lång tradition av att förbjuda filmer. Folk verkar gilla sin förmyndarstat här, vilket kan förklara de uteblivna protesterna mot den föreslagna internetfiltreringen. De är lika glada trots att de inte har fått se La Dolce Vita, King Kong, Dracula, Frankenstein och Of Mice and Men, som är totalförbjudna här. Faktum är att stora delar av Australien förbjöd den första långfilmen som någonsin gjordes, The Story of the Kelly Gang, trots att den var gjord i Melbourne och handlade om nationalhjälten Ned Kelly .
Jag är själv inte särskilt förtjust i den här principen, och ofta irriterar jag mig på att någon försöker bestämma vem som ska få se vad. Sådana här regleringar leder allt som oftast också till att yttrandefriheten kränks (filmen The Five Year Plan förbjöds för att den handlade om kommunism). Men jag börjar faktiskt mer och mer inse hur användbara de här klassificeringarna är. Är ett program rankat G (general) kan man ge sig fan på att det är tråkigt (M*A*S*H är det lysande undantaget), medan man ser till att se allt som är klassat MA15+, särskilt de som har åtmistone tre av bokstäverna “avls” efter sig, för då vet man att man kommer få sex, våld, svordomar och blod, precis som man vill ha det.
Bo Rothstein inledde för ett tag sen en ny debatt om bloggosfärens favoritämne: Bloggosfären. Han hävdade att bloggosfären var en kloakbrunn som var skadlig för demokratin, eftersom folk på sina blogga använder fula ord och uttrycker korkade åsikter. Han menar att demokratisk debatt ska föras på tidningarnas debattsidor, eftersom kvalitetskontrollen som finns där garanterar att odemokratiska åsikter och ohyfsat språk hålls borta. Debatten som följde kom framförallt att handla om det faktum att väldigt få bloggare som gav sig in i debatten valde att explicit fördöma en antisemitisk kommentar som hade riktats mot Rothstein på Veronika Svärds blogg. Rothstien drog av detta slutsatsen att bloggosfären är rasistisk och sexistisk, eller åtminstone likgiltig.
Den första december är det World AIDS Day. Jag kommer inte att ha på mig något rött band. Jag har aldrig haft på mig något rosa band och jag odlar inte en movember-mustasch. Betyder det att jag är för ökad spridning av AIDS, bröstcancer och prostatacancer? Nej, självklart inte. Inte heller betyder det att jag är likgiltig. Det betyder bara att jag inte finner någon nytta i att göra meningslösa statements. När jag uttrycker åsikter vill jag visa att jag tycker något som folk kan ta ställning till. Jag vill inte bara mangla ut plattityder. Detsamma gäller nog många andra i bloggosfären. Om man skulle fördöma varenda rasistisk eller sexistisk kommentar som uppstod på svenska bloggar skulle det inte bli mycket utrymme för intressant debatt.
Bloggosfären är en värld där man kan hitta väldigt mycket kloka åsikter, triviala åsikter, idiotiska åsikter och en hel del skit. Språket som används på nätet skiljer sig från det som används i dagstidningar. Ett nytt format tillåter nya lingvistiska vägar. Men debatten har aldrig varit så livlig som den är nu. Det som förhindrar debatten är inte Mattias Svenssons dåliga skämt, utan oviljan hos gamla stofiler som Bo Rothstien att anpassa sig till det nya debattformatet. Att det sägs mycket skit i bloggosfären betyder inte att man ska bortse från alla intressanta åsikter som yttras.
För övrigt har jag väldiga problem med att bestämma mig för om jag tror att Rothstein är seriös eller inte. Kanske allt bara är ett skämt? Man kan aldrig riktigt veta. Men det här är min cyniska sida, där jag alltid tror det värsta om folk, så jag utgår från att han är en idiot.
Vi hoppades så smått på att få se en magnifik stjärnhimmel vår sista natt på Overland Track. Fullmånen satte effektivt stopp för det, men den gav oss i alla fall något att fotografera.
Tasmanien är ett lustigt ställe. I resten av Australien skryter man med att saker är “100% Australian”, i Tasmanien är det “100% Tasmanian” som gäller. De är övertygade om sin egn förträfflighet och refererar gärna till resten av Australien som “en ö norr om Tasmanien”. Dit åkte jag och Mike, en glad kanadensare, för att vandra längs The Overland Track, 80 kilometer genom den världsarvsklassade nationalparken som sträcker sig från Cradle Mountain i norr till Lake St Clair i söder.
Mike tyckte att det var moraliskt fel att köpa ett Overland Pass, som man egentligen ska om man vandrar hela leden, så vi köpte bara ett nationalparkspass och sade att vi tänkte stanna ett par nätter runt Cradle Mountain. Det gick riktigt bra, vi träffade bara en parkvakt under hela vandringen och han var en glad skit som pratade om Fraser Island, men inte frågade efter våra parkpass. Säsongen har precis dragit igång längs Overland Track, och det var ganska sparsamt med folk i stugorna som ligger utspridda längs vandringsleden. Senare på året måste man boka i förtid och man får ändå räkna med att det kan vara fullt i stugorna.
Vi hade sex dagar på oss att ta oss till Lake St Clairs södra strand, där bussen skulle plocka upp oss. De första två dagarna bjöd på ganska dåligt väder, med låga moln och en hel del regn, så vi beslutade att vandra lite snabbare så att vi kunde ha mer tid när vi kom till de södra delarna. Vi är båda ganska vältränade pojkar, så vi hade inga större problem med att gå 6-7 timmar om dagen i bra tempo. Efter en natt där en hel skolgrupp försökte torka sina kläder på samma lilla gaskamin i stugan i Pelion Valley kastade min kamera in handduken, med en uppenbar fuktskada. Att jag inte riktigt lyckades regnsäkra väskan gjorde nog sitt till också. Det gjorde att jag inte fick några foton från de fantastiska vattenfallen vi såg den tredje dagen. Men när vädret blev bättre och saker torkade upp började min kamera att fungera igen, lagom till att vi skulle bestiga The Acropolis, en 1500 meter hög topp norr om Pine Valley. Snön låg fortfarande kvar längst upp, men det var varmt i luften, så det gjorde inte mycket. Vyerna från toppen var helt fantastiska.
Bilder kan aldrig göra den här upplevelsen rättvisa, men jag har lagt upp ett gäng på facebook och flickr.
För ungefär tio månader sedan skrev jag om att Australien var på väg att införa ett obligatoriskt internetfilter. Nu börjar sakta men säkert papperstidningar ta upp frågan, som i dagens UNT. Någon större debatt här i Australien kan man inte påstå att det är. I tidningarna skrivs i stort sett ingenting. Det finns en Facebookgrupp med runt 11 000 medlemmar. Jag undrar så smått varför det ska ta en sådan jävla tid innan folk börjar bry sig. Det var precis samma sak med FRA. Förslaget presenterades i mars 2007, men debatten kom inte förrän ett drygt år senare, när det redan var för sent. Varför är det såhär? Borde vi inte kunna inse att ett förslag är dåligt direkt när det läggs och stämma i bäcken istället?
Efter nio månader i Australien är det inte utan att jag börjar bli lite fäst vid det här stället. Vad finns det då för anledningar att tycka om landet down under? Jag skulle kunna göra en egen lista, kanske kommer jag att göra det någon gång, det får framtiden utvisa. För tillfället får det räcka med den här listan från Liam Shiels:
Här hade vi inte så mycket till höst. I alla fall inte den typ av väder som man i Sverige förknippar med den årstiden. Och när det väl var höst i Melbourne var jag annorstädes. Runt sjudraget på morgonen låg en tät morgondimma över Woodford, som när den här bilden togs var värd för The Dreaming Festival. Jag är alltid uppe tidigt när jag tältar, av någon anledning. Kanske för att det är ganska trevligt att sitta och se solen gå upp och bränna bort moln och dimma.
