Spanarna har jag pratat om tidigare. Det är antagligen det bästa som sänds på svensk radio för tillfället. Jag är ingen spanare, det kan jag inte påstå. Inte för att jag inte ser saker omkring mig, utan för att jag sällan lyckas samla ihop tillräckligt med exempel för att underbygga mina teser (i Spanarna är kravet att man har tre exempel för att underbygga sin spaning). Idag är dock ett undantag. Jag slår tillochmed till lite extra med hela fyra exempel på samma sak: Sanningen blir allt mer relativ.

1. När man gör webtest på Expressens hemsida – jag gjorde ett om “danskdödare” – och har svarat på alla frågorna så får man reda på hur många rätt man har haft, sju av tio i mitt fall, och dessutom får man se statistik över hur andra har svarat. Vad de korrekta svaren är bedöms uppenbarligen inte som lika relevant som vad folk tror är korrekt och redovisas således inte.
2. LO:s ekonomer kom strax innan valet fram till att de flesta LO-medlemmar skulle tjäna på Alliansens politik. Wanja Lundby-Wedin svarade på detta att visst må det vara hänt, men medlemmarna kände fortfarande en stor oro. Nu ett tag efter valet har det ju kommit fram att om LO-medlemmarna hade fått bestämma hade Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Det beror dock, enligt LO, inte på att dryga fyra procent av medlemmarna är rasister (SD klassas ju som rasister av LO och Partiet), utan på att de känner oro. Alltså blir sanningen relativ för de som känner ett visst mått av oro.
3. Ok, nu är jag lite inne på samma spår igen, men ändå. Reinfeldt har som de flesta har hört fått lite vatten på sig. Detta har orsakat proteststormar av oanade mått och journalisterna är oroliga (där kom det där ordet igen) för att de inte längre ska komma lika nära Reinfledt, för att han efter den vattensprutande mikrofonen är rädd att någon med en svt-mikrofonpuff ska döda honom. Om vi ska vara lite realistiska så finns det ungefär 295.000 bättre sätt att gå tillväga om man vill göra Reinfeldt illa. Men den sanningen är inte relevant. Den relativiserade varianten smäller högre.
4. Det sista exemplet handlar om den fulländade anti-sanningen – den virtuella världen. Där har en dåligt animerad bild av Carl Bildt precis invigt ett dåligt animerat hus som kallas The Second House of Sweden. Att det inte finns något sådant hus är irrelevant, men samtidigt är husets icke-existens tydligen relativ.

Vill man se något så är det inga problem, för sanningen är om inte irrelevant så åtminstone lika omformlig som en slappt kramad snöboll, och innan vi vet ordet av så kommer snön ha smält och sanningen plaskar i högst flytande form för att sedan slutligen helt gå upp i rök.