Vi luras ibland att tro att demokrati är ett stabilt tillstånd, kanske en del till och med ser demokrati som det naturliga tillståndet. Allt eftersom tiden går tar vi demokratin allt mer för given. En snabb titt på vårat stora nästan-grannland i öster borde få de flesta av oss att tänka om i den frågan. Eller varför inte se till utvecklingen i Kosovo eller Irak.

Inte heller är formerna för vår demokrati, som ändå får anses väl fungerande, något som är hugget i sten. En ständig diskussion om hur demokratin skall hållas levande är en viktig del i den fungerande demokratin. I Sverige är den demokratiska fråga som brukar komma upp oftast den om folkomröstningar. Så också nu, när v och mp kräver folkomröstning om det nya EU-fördraget. Jag tycker att eftersom vi har en representativ demokrati – vi väljer personer som ska bestämma åt oss – så ska vi låta dem göra just det. Folk kommer aldrig att kunna (vilja, orka, etc.) sätta sig in i det komplicerade fördraget i sådan grad att de kan ta ett väl underbyggt beslut. Dessutom är det av yttersta vikt att EU får komma förbi de här internfrågorna och börja arbeta med sådant som vi européer kommer att ha nytta av.

Intressant är att medier (t ex Rapport) menar att det faktum att förslaget till fördrag innehåller kompromisser är ett misslyckande. Kompromisser är ett tecken på en lyckad överrenskommelse.

Två ytterligare akuta frågor för vår demokrati ser jag i nuläget. Den första är just det jag pratade om i början – att vi tar vår demokrati för given. Folk tar allt mindre tid att sätta sig in i politiska frågeställningar, som inte sällan är ganska komplexa. Dessutom blir den allmänna bildningsnivån allt lägre när skolan misslyckas med sitt uppdrag och media hellre skriver om Stella McCartneys gummistövlar och Paris Hiltons fängelsemat än Sahlins argumentation för höjt tak i a-kassan.

Den andra är politikernas medelmåttighet. Vi har en politisk kultur som gör att de flesta ledande politikerna är broilers som fötts upp inom respektive ungdomsförbund och sällan har haft något riktigt jobb under någon längre period. Just därför fick Anders Borg utstå kritik när han tillträdde – han var ju inte politiker! Att han hade arbetat i X antal år som nationalekonom var tydligen inte någon direkt tillgång, tvärtom enligt vissa. Och därför ifrågasattes inte stolpskottet Littorin när han blev arbetsmarknadsminister, han var ju en rutinerad politiker.

För övrigt skriver Neo lysande om personerna bakom Friktion och Sven-Otto Littorin. Jag har inget att tillägga, mer än att jag vill upprepa det jag har sagt tidigare – att Littorin är ett stolpskott som inte har något att göra i regeringen.