Det är bråk i sandlådan på dagiset. Pelle kastar sand på Kalle, som börjar grina och ropar på fröken. Kalles kompis Elof slår Pelle med spaden. Pelle slår tillbaka med krattan som han har i handen. Båda stämmer in i Kalles klagosång. Fröken kommer och ska lösa bråket. Hur gör hon?

1. Ger godis till alla tre.
2. Frågar vad som har hänt och försöker få alla att be varandra om ursäkt.
3. Ger en kaststjärna till Kalle, en jaktkniv till Elof och ett samurajsvärd till Pelle.

En del kanske skulle välja alternativ 1, godis gör ju alla goda. Jag och – gissar jag – det flesta andra skulle testa alternativ 2 först. Ingen skulle fundera på det tredje alternativet.

USA däremot säljer gladeligen vapen till alla som vill ha i Mellan Östern-sandlådan. Team America – World Police strikes again.

Tomt i korridoren. Inte konstigt med tanke på att det är mitt i juli. Jag tänkte att jag skulle städa lite i köket, eftersom ingen annan var där och kunde grisa ner igen. Då slog det mig.

När jag flyttade hemifrån höll jag rent i korridorsköket för att de andra inte skulle bli sura på mig. Jag var övertygad att jag inte skulle ha klarat av det lika bra om jag hade bott ensam. Nu har läget ändrats. Jag gör lika mycket i köket fortfarande – det som förväntas av mig. Men nu är jag övertygad att jag skulle ha det renare om jag bodde själv.

Det kanske är det som kallas personlig utveckling.

Företaget Mobillån fälldes häromdagen för sin radioreklam som inte ansågs tillräckligt måttfull och återhållsam (SMS:a låååna…). Kanske motiverat, kan tyckas. Men det är en annan sak jag reflekterar över. Mikrolån, små lån som ges utan säkerhet, är uppenbarligen en populär bransch. Här i Sverige ses dessa lån som en enda stor skuldfälla (även DN stämmer in i klagosången), något nödvändigt ont, marknadsekonomins missfoster. Stackars fattiga ungdomar kan inte stå emot den frestande reklamen och skuldsätter sig för livet.

Hur många reflekterar över att Nobels fredspris förra året gick till en bank som erbjuder mikrolån?

Men det som är rätt i u-länder är tydligen inte alltid rätt i i-länder. Det som där är en chans för de utsatta är här en risk för de utsatta. Jag vet, jag kanske jämför äpplen och päron, men grunden i menar jag att resonemanget håller. Den stora skillnaden är ju inte småsaker i låneavtalen, utan hur lånen används. Bilden är att pengarna från exempelvis Grameen Bank används för att hjälpa de fattigaste att börja tjäna egna pengar medan pengarna från mobillån används till att köpa iPods eller nya mobiltelefoner. Det som borde kritiseras kanske inte är det faktum att sådana lån finns, utan de korkade människor som varken kan leva efter sina resurser eller läsa avtalsinformation.

Men Grameen Bank är ett föredöme, det har många insett. Inte bara Nobelkommittén utan även – och det vill jag hävda är ännu viktigare – folk som går i fotspåren efter Muhammad Yunus. Ett exempel som jag tror att jag nämnt tidigare, är Björn Söderberg och hans Fair Enterprice Network. Även DN efterfrågar mer socialt ansvarstagande företag. Det som DN inte poängterar är att det inte behöver vara en skarp distinktion mellan socialt ansvarstagande företag och marknadsorienterade företag. Tvärtom bör det inte finnas någon sådan gräns. Socialt ansvarstagande har ett egenvärde. Det är en tillgång, inte en belastning. Det som saknas är insikten om detta.

DN tar upp en viktig fråga i torsdagens ledare, om hur man kan lösa situationer som inte kan hanteras via FN, som exempel den i Kosovo. De använder rätt argument, men kommer fram till fel slutsats. “Vad är det i dagens världsordning som förhindrar att demokratierna samarbetar tätt och konstruktivt?”, frågar de sig. Ingenting, blir det självklara svaret. Detta använder de som ett argument MOT förslaget på en organisation bestående av världens fria, demokratiska länder. Alltså: demokratier kan samarbeta utan hinder, därför ska de inte göra det.

Jag tror tvärtom att en sådan organisation skulle kunna vara ett utmärkt forum för att stärka de demokratiska värderingarna, både i de befintliga demokratierna som i länder som inte kvalificerar sig för medlemskap.

Istället vill DN att man omtolkar vetorätten i FN:s säkerhetsråd så att förslaget om ett självständigt Kosovo kan gå igenom utan Rysslands medgivande. Jo, tjenare. Att man efter 50 år helt plötsligt ska komma på att ett veto egentligen inte är ett veto känns inte direkt sannolikt. FN:s oförmåga att hantera situationer är ett problem som måste lösas, men om man inte har någon verklighetsförankring kommer man inte framåt. DN kanske borde tänka på det.

Det regnar. Himlen är jämntjockt mörkgrå utanför fönstret. Jag behöver cykla ner på stan, men min jacka är två och en halv mil härifrån. Hur gör jag?

Krisen i cykelsporten blir bara värre och värre. Dags att lägga ner hela touren nu känns det som.

Nya Harry Potter-boken är riktigt spännande. Kan tänka mig att det blir en bra film också, när den dagen kommer.

Var inne i Uppsala idag när ett gäng bilar kom förbi, vilt tutandes och med irakiska flaggor viftande ut från fönstren. Irak hade tydligen “vunnit i fotboll” (när vi kom hem kollade jag upp vilken match det handlade om). Ett par saker slog mig. Det första var “det där är lite osvenskt”, vilket jag kom på direkt efteråt var helt osant – svenskar skulle göra precis samma sak om vi hade gått till EM-final. Kändes ändå väldigt bra att svensk-irakier kan få lite glada nyheter hemifrån. Det andra som slog mig var att den asiatiska fotbollen inte kan vara särskilt bra för tillfället. Den tredje saken jag slogs av är vilken glädjespridare fotbollen är. Om fler förstod och spelade fotboll skulle världen vara bra mycket trevligare.

Men tyvärr är det fortfarande som vanligt i Irak. Det är uppenbart att fotboll inte är förenligt med islamism.

Någon hävdade att världen skulle bli bättre om Anders Lundin tog fler sånglektioner. Frukostbordet var överens om att världen skulle må bättre av att Anders Lundin sjöng mindre, inte mer.

Alexander Vinokourov, som vann senaste Tour-etappen, har åkt fast för doping och hela Astana-teamet har dragit sig ur tävlingen (det senare kan man inte läsa om på de svenska tidningarnas hemsidor, däremot står det redan på Wikipedia). Farsan tyckte att det var dags att släppa dopingen fri eller lägga ner sporten. Jag nöjer mig med att föreslå att sporten omedelbart stryks ur de olympiska spelen. I övrigt tror jag att sponsorerna kommer att fly scenen fortare än kvickt. Det lär göra att såväl medieintresse som möjligheterna att tjäna pengar minskar drastiskt. Förhoppningsvis minskar dopningen också.

För övrigt undrar jag varför det ständigt talas om doping inom de flesta konditionssproter, utom långdistanslöpning. Min gissning är att det pågår lika mycket sär, men att kontrollerna är mycket slappare. Detta kan bero på att friidrottsförbunden är mer vana att kolla efter substanser som används i andra discipliner och som är mer lättupptäckta än bloddopning. För att löpningen är ren har jag mycket svårt att tro.

Håller på att läsa Till Världskapitalismens Försvar, Johan Norbergs inlägg i globaliseringsdebatten. Jag håller med honom i de flesta av hans slutsatser, men det blir lite av predikan för den redan frälste. Han argumenterar dock väl, och de som motsätter sig frihandel har nog häcken full med att hitta motargument som håller. Miljön är dock ett problem, och i det avsnittet är hans bevisföring svagare och undanflykterna fler. Det viktigaste argumentet tycker jag dock håller: Miljökampen kan inte föras genom att man håller tillbaka u-ländernas utveckling och tvingar fast människor i fattigdom. Kapitalism är kanske inte svaret på miljöproblemen, men det får inte heller vara oförenligt med svaret, vad det nu vara månde.

En titt i dagens tidningar ger ett par exempel på saker som testar Norbergs teorier. DN skriver om den bristande konkurrensen på den svenska bankmarknaden. Norberg skulle hävda att problemen löser sig om man förenklar för andra aktörer att konkurrera genom att förenkla regelverk och sånt. Jag tror väl också att detta är rätt väg att gå. Att förstatliga skulle i alla fall bara ge oss ytterligare ett Svenska Spel (som nu gör rekordvinster och vill etablera sig utomlands, för att värna om de svenska spelarna).

Det andra exemplet är Swaziland, som håller på att drabbas av en massiv svältkatastrof. Norberg menar att sådant endast händer i diktaturer som inte tillåter frihandel (det finns inget exempel på svält i en demokrati). Swaziland är mycket riktigt en diktatorisk monarki, utan gällande författning. Politiska partier har länge varit förbjudna. Samtidigt är landet offer för en hemsk AIDS-epidemi, cirka 40% av befolkningen har HIV. När torkan nu har slagit hårt mot landets jordbruk, som sysselsätter 80% av befolkningen blir följderna förstås katastrofiska. Det som gör Swaziland intressant i det här sammanhanget är att det är helt omslutet av det demokratiska och hyfsat liberaliserade Sydafrika. Torkan borde således ha drabbat Sydafrika lika hårt. Men i ett kapitalistiskt land blir inte effekterna närmelsevis lika stora.

Det tredje exemplet är det franska kravet på fortsatta kvoter på importen av kinesiska kläder, ett krav som slås ned av övriga EU-länder. Norberg ägnar ett helt kapitel i boken åt att spy galla över den europiska, och framförallt den franska, protektionismen, som han hävdar varken gynnar européerna eller de som vill exportera till EU, utan bara de inhemska företag som inte klarar av konkurrensen utifrån. Jag håller med. Det är sjukt att halva EU:s budget (som är på runt 450 miljarder per år) går till mindre än en procent av befolkningen, i form av jordbruksstöd. Men detta var i alla fall något att glädja sig åt.

Läste en recension av någon slags feministisk bok i SvD häromdagen. Det var en sågning utan dess like och kanske just därför var den förhållandevis underhållande. Men det slog mig att jag aldrig skulle ha kunnat skrivit den texten, inte för att jag inte kan komma på fyndiga Kalle Anka-liknelser eller för att jag inte kan inse att (och av vilken anledning) en bok jag läser är skit, utan för att jag är man.

Är man av det manliga könet så kan man inte vara kritisk till feministiska element utan att man automatiskt blir diskvalificerad från debatten. Män har bara möjlighet att delta i den feministiska debatten om de lägger sig platt för den ultrafeministiska rödstrumpeideologin (typ könsmaktsordning, socialism och hår under armarna). Ni kommer kanske ihåg att Jens Orback fick utstå en hel del kritik när han utnämndes till jämställdhetsminister i den förra regeringen just för att han är man, och då lade han sig ändå förhållandevis platt.

Personligen hävdar jag att feminismen som ideologi bara förstärker könsrollerna genom att de lägger så stor tonvikt vid dessa, istället för att arbeta för att alla ska behandlas som människor och inte som män eller kvinnor.

Det är hur som helst ett ganska stort problem att en så pass viktig fråga som jämställdhet endast kan debatteras inom en skyddad sfär. Men att vaginan har blivit ett krav för att man ska kunna vara PK säger enligt min ringa mening tillräckligt mycket om feminismen som ideologi för att man ska kunna avfärda den.

Tyvärr är jag ju inte kvinna, så vad jag tycker i frågan är förstås helt irrelevant.

Eurosport står för sommarens bästa dumburksunderhållning. Förvånansvärt mycket bra fotboll spelas under semestern, bland annat U20-VM och U19-EM, turneringar som faktiskt bjuder på riktigt underhållande spel, och diverse träningsmatcher med Europas storklubbar. Dessutom bjuder Eurosport 2 på australisk fotboll, en sport som jag definitivt ska prova på när (om) jag kommer ner “down under”. Hårt, taktiskt och jäkligt jobbigt. Sedan blir det en del tid framför Tour de France också. Tack vare det lysande kommentatorsparet Anders Adamson och Roberto Vacchi blir en förhållandevis monoton sport som cykling inte alls långtråkig. Perfekt underhållning för lata julidagar. Trist dock att sporten som sådan verkar vara genomdopad. Det nya dopningsfallet som uppdagades idag gjorde att flera kanaler stoppade sina sändnigar, och VM-tävlingarna riskerar att helt ställas in (om jag förstått saken rätt).

Prince, ni vet den där jobbiga porrsångaren som gjorde Purple rain, är ju inte på toppen av sin karriär längre. Föga förvånande är det därför att han tar till nya knep för att nå ut med sin musik, nämligen att ge bort gratis kopior av skivan tillsammans med The Mail on Sunday och på konserter. Det roliga är (som vanligt) reaktionen från den konventionella musikbranchens företrädare. “Så kan man ju inte göra, då säljer han ju inga skivor. Man måste ju sälja skivorna för dyra pengar.”

Jag ser bara ännu en person som har insett att det finns fler sätt att tjäna pengar än att sälja plastbitar med musik på, och en bransch som vägrar anpassa sig till nuet.

För övrigt gjorde Prince ett bra arbete med gitarrslingan på What the fuss?, Stevies comebacksingel som kom förra året. Han är inte helt genomusel ändå.

Biljetten till Roskildefestivalen kostar dryga 1800 kronor. Det är sjukligt mycket pengar. Arrangörerna försvarar det höga biljettpriset med att allt överskott går til välgörande ändamål. I år låg fokus på EU:s behandling av Afrika, med höga skyddstullar och dumpning av livsmedelsöverskott, ett mycket bra initiativ måste jag säga. Tyvärr åts det mesta av årets överskott upp av slamsugning efter det myckna regnandet. Just därför tycker man att festivalen borde vara ännu mer noggrann med att se till att det som blir kvar faktiskt kommer dit det ska. Men festivalfolket tycker tydligen att det är viktigare att satsa på ett Aquamuséum.

Det lär inte bli Roskilde för mig någon mer gång.

Kanske är det något av en backlash efter Roskilde, men jag har inte varit särskilt motiverad den här veckan. Jag tänker, men gör inget. Bryr mig liksom inte. Som tur är har Linköpingsfolket inte fixat inloggning till servern åt mig än, så nu jag tre labbar efter utan att egentligen själv ha gjort något fel.

Men jag tror nog att det är bra med sådana perioder ibland. Att bara inaktiv är att ladda batterierna. Har i alla fall hunnit med nästan el säsong South Park idag. Det är kanske inte hälsosamt att kolla så mycket på serier, men det skiter jag i. Hade jag inte varit förkyld hade jag tränat som fan istället.

Jag hatar att vara förkyld. Det är värre än nazister, kommunister, Bruce Springsteen, feminister, orientering som tv-sport och Tone Bekkestad. Nästan lika illa som regn när man bor i tält. Men snart är jag frisk. Senast på måndag ska jag vara frisk, så det så.

Vågar inte logga in på internetbanken. Jag måste vara bankrutt efter Danmarksresan. Men det är lugnt, jag kan alltid sälja en lever. Man behöver ju bara en. Apropå det så är det premiär för Simpsonsfilmen snart. Jag hade tänkt att gå på premiären. Ska man se den på bio är det lika bra att kolla direkt när den kommer.

Coheed & Cambria är ett av de bästa rockbanden i världen, enligt min ringa åsikt. Det ska komma en ny skiva i höst sägs det. Tills dess fungerar de tre tidigare alldeles utmärkt. Har i ärlighetens namn inte lyssnat slut på mer än en av skivorna ännu.

Alfred är ett drygt år gammal nu. Jag tänkte att det är dags att sammanfatta min första tid med honom. Varning för långt inlägg.

Jag beställde min vita MacBook samma dag som den kom ut, tisdag den 16 maj förra året, via Apple Store. Grundkonfigurationen för den vita 2.0GHz-varianten var med 60Gb hårddisk och 512Mb RAM. Jag utökade grundkonfigurationen något och till slut blev det som följer: 2GHz Core Duo, 80 Gb HD, 1 Gb RAM och Superdrive (DVD RW).

Knappt två veckor senare landade paketet i Uppsala och jag var förstås salig upp över öronen. Efter en vecka började irriteras över att den blev ganska varm och att fläktarna slog till och från hela tiden. Det var enligt Apple inte något att göra åt den saken, det skulle vara så tydligen. Lite trist tyckte jag, men var ändå nöjd med att slippa min gamla PC (jag bytte från en stationär Athlon 1,2GHz med 19” CRT-skärm). I slutet av juli började datorn att stänga av sig utan förvarning och jag bokade tid för reparation. Jag var verkligen inte ensam om problemet, så köerna på Macademic var långa. En månad tog det innan jag fick logikkortet bytt.

Tyvärr var inte mina problem slut i och med detta. Visserligen var värme, och fläktproblemet lösta, men den reparerade datorn hängde sig med ojämna mellanrum och var ruggigt irriterande att använda. Minsta småsaker, som att få fram exposé, kunde ta uppemot en halvminut. In till Macademic igen för ytterligare ett logikkortsbyte. Detta hjälpte dock föga, problemen fortsatte på samma sätt som förut. I samma veva, nu är vi inne i oktober, dog en pixel på skärmen. Väldigt irriterande i början, men nu har jag slutat bry mig. Har ju dessutom skaffat en extern skärm till som jag använder för det mesta. I början av november fick jag tillbaka datorn från Macademic igen, och döm om min förvåning när jag insåg att den faktiskt funkade som det var tänkt från början. Snabb som vinden.

I början av det innevarande året landade min nya skärm, en 19” widescreen från LG, och ett paket från Logitech med trådlöst tangentbord och mus. Dessa gör att jag kan använda datorn med locket nedfällt. Mycket trevligt måste jag säga.

I april döpte jag datorn till Alfred. Han hade hunnit bli en god vän. Någon man kunde lita på. Han väckte mig på morgonen, han var mitt fönster till världen utanför.

Under maj upptäckte jag att skärmbelysningen fladdrar när man väcker datorn. Det stabiliserar sig ganska snabbt, men det känns oroväckande ändå. Hoppas jag slipper skärmbyte.

4 juni kraschade hårddisken helt utan förvarning och all information gick förlorad. Min backup var högst sporadisk, så ganska mycket som fanns då finns inte längre. Denna gång var Macademic snabbare och det tog bara en knapp vecka innan jag kunde hämta ut Alfred 2.0 med hans nya hårddisk.

Med ett helt nytt system utan några skräpgrejer som slöade ner datorn fick jag nu uppleva Alfreds fulla potential. Den var snabb som en väloljad blixt. Så är det fortfarande, när jag har installerat allt som ska finnas på den.

Att byta från PC till mac gick mycket smidigare än jag hade trott. Jag fick lite tips från mina mac-vänner, och några direkta problem har jag egentligen inte stött på. Det värsta var att iTunes-anpassa musikbiblioteket. iTunes kräver nämligen att man har alla filer ordentligt taggade, vilket jag som gammal Winamp-fantast aldrig hade känt behov av att hålla på med. Det tog också ett tag att vänja sig vid Finder. Jag var en stor fantast av Total Commander och jag hittade visserligen ett fungerande alternativ till Mac i Disk Order men jag tragglade för det mesta ändå i Findern. Till slut upptäckte jag dock den oerhörda kraften i Quicksilver. En filhanterare av det gamla snittet behövs helt enkelt inte om man använder Quicksilver. Det är utan tvekan det bästa programmet jag har använt, alla kategorier.

OS X är fantastiskt. Det är den absolut största anledningen till att jag älskar min Alfred som jag gör. Jag kommer troligtvis aldrig att köpa en Windowsdator igen. Det är snyggt, snabbt och smart och man behöver inte tänka på virus. Hårdvaran är den andra anledningen till att jag har valt Mac. Alfred är en skönhet och han håller fortfarande stilen väldigt bra. Några små repor i skalet har han, och vissa ytor runt tangentbord, handledsstöd och tryckplatta börjar bli lite glansiga. Tryckplattan är den största fördelen med MacBooks jämfört med andra bärbara datorer jag har använt. Tvåfingerscrollning är fullkomligt fantastiskt, jag kommer aldrig att klara mig utan det. Även tangentbord och skärm är mycket trevliga.

Bra.

• Utsidan. Tryckplatta, skärm och tangentbord är otroligt bra. Utseendet är magnifikt.
• Insidan. OS X är oöverträffat. Tillgången på bra program är fantastisk.
• Helheten. Den är genomdesignad. Allt fungerar som en enhet. Mina vänner som har köpt nya PC har fått drivrutiner som inte funkar med det levererade operativsystemet. Jag skrattar åt dem

Dåligt.

• Barnsjukdomar. Det tog över ett halvår och fyra reparationer innan datorn fungerade som den skulle. Inte acceptabelt.
• Känslighet. Den är snygg, men jag skulle gärna se att den var lite mer reptålig. Aluminiumskal skulle vara fint.
• Komponentkvalitet. Hårddiskkrash och fladdrande skärm. Vad händer nästa gång? Det är inte kul att vara orolig för att datorn ska dö.

Slutgiltig dom.
Min nästa dator kommer att vara en Mac, ingen tvekan om den saken. Däremot kommer det inte att vara en sprillans ny modell. Det är tydligt att Apple hade lite väl bråttom när de lanserade MacBooken. Tyvärr tog också reparationerna för lång tid för att jag ska vara nöjd. Men när Alfred fungerar är jag en lycklig datorägare. Förhoppningsvis kommer han att vara min bästa vän länge till.

Jag har tidigare talat om hot mot demokratin. En av de saker som jag glömde att skriva om då är den tilltagande bristen på respekt för en av de viktigaste demokratiska grundstenarna, rättssäkerheten. USA har länge varit ledande i den rättshaveristiska vågen, med sin patriot act, sina folkrättsvidriga krig och det beryktade Guantanamofängelset. De senaste dagarna har det dykt upp ett par exempel på att denna utveckling även finns nära oss, i Europa och i Sverige.

Det första handlar om den tyska inrikesministern Wolfgang Schäubles förslag om att man ska kunna mörda misstänkta terrorister. Något som så uppenbart strider mot alla rättsliga principer och samtidigt legitimerar dödsstraffet borde förstås skapa enorma protester från alla demokratiskt sinnade. Det mest upprörande är dock inte det konstigaste förslaget i sig – idiotiska förslag dyker upp överallt ibland – utan att Angela Merkel och resten av CDU inte tar avstånd till förslaget. Hon bara säger att det “för närvarande inte finns några planer på att genomföra Schäubles förslag”.

Det andra handlar om Beatrice Asks förslag om att låta upphovsrättshavare begära ut uppgifter om identiteter på misstänkta fildelare. Förslaget innebär i praktiken att polis och åklagare överlåter sin brottsbekämpande verksamhet till de berörda branschorganisationerna och deras godtycke. Som tur är kommer de troligtvis aldrig att få kontroll över fildelningen på detta vis, eftersom det bara går att samla in IP-adresser på Direkt Connect, Kazaa och andra förlegade fildelningstjänster. Modernare tjänster som Bittorrent och eDonkey gör att IP-adresser i praktiken inte kan spåras.

Demokratier krigar inte med varandra. Genom historien är detta en sanning som i stort sett inte har några undantag (kommer ni på något, så säg till). Den säkraste vägen mot fred måste alltså vara att arbeta mot en ökad demokratisering. Att tumma på en så viktig demokratisk princip som rättssäkerheten är alltså ett solklart steg i fel riktning.

Gjorde ett IQ-test på Illustrerad Vetenskaps hemsida. Har alltid varit för lat för att orka med sådant där, men det här gick ganska snabbt att göra, så jag passade på. Det känns väl inte som att sådana här test är särskilt tillförlitliga, men jag antar att de ger en hyfsad uppskattning. 130 fick jag i alla fall i resultat, och det är väl att betrakta som ganska bra ändå. Men ett högt IQ är inte på något sätt en garanti för att man är smart. Jag tror att även idioti kan förstärkas av högt IQ.

SvD:s festivalbloggare är ett rikspucko. “Hoppsan, man måste gå mellan scenerna.” “Va, blir det skitigt när 70 000 leriga människor går till samma faciliteter?” “The Who kanske börjar bli gamla.” Dessutom struntade han i den absolut bästa konsertdagen för att han inte fick betalt för det. De borde låta riktiga festivalbesökare skriva istället.

Danska är ett stort jävla talfel. Man klarar sig dock hyfsad med att låtsas vara engelsktalande eller bara le och nicka. Är dock glad att jag kan räknesystemet hyfsat. Dessutom delar danskarna den allmänna europeiska kärleken för mynt. De finns i alla möjliga färger och valörer, och man tappar alltid bort dem. Men det betyder förstås också att man ibland hittar mynt.

Ölen var i alla fall kall. Särskilt sugen på kall öl blev man dock inte särskilt ofta. Drack gjorde man desto oftare. Fick dock med mig ett gäng hem, att avnjutas då bra tillfällen ges.

Queens of the stone age, The Who och Soulsavers var också bra. Roky Eriksson var det däremot inte.

Sällskapet var gott. Jstat är inte lika gott, men väldigt mättande.

Megan Fox är född 16 maj 1986.

Jag trivs generellt sett bättre i det civilia. De flesta av banden hade passat mycket bättre i Kalmars källare eller på Katalin. Det finns också andra fördelar med att inte vara utomhus 24 timmar om dygnet.

Jag ligger efter.

I torsdags funderade jag på om jag skulle byta namn på bloggen till Cynisk & dyngsur. Det fanns liksom inte i min världsbild att jag skulle kunna bli torr igen. Nu har jag dock torkat upp, och om en natts sömn i en riktig säng och en rakning kommer jag nog vara ganska lik den person som åkte iväg till Danmark för en dryg vecka sedan.

I onsdags sade E “nu kan det inte bli värre”. Då hade våra tältgrannar redan gett upp och åkt hem. Sedan regnade det 47 mm till under torsdagsdygnet. Totalt regnade det över 100 mm under festivalveckan, mer än dubbelt så mycket som den tidigare toppnoteringen för festivalen. Vi hörde dock trots allt till dem som klarade oss hyfsat, tältet höll sig “fuktigt men torrt” och vi torkade oss och kläderna i bilen, som stod bara några minuters promenad från tältplatsen. De första fem dagarna var jag dock jävligt bitter över att jag hade lagt ut en väldig massa pengar och tid på att plåga mig med kyla, väta och lera.

Men efter allt regn blev det ett gäng bra konserter. Jag hade feber de luxe över torsdag och fredag och orkade inte riktigt se alla band jag ville, men 15 konserter blev det i alla fall. Listfetishisten i mig bidrar med en topplista.

1. Tunng Astoria</em><br />Festivalens stora positiva &#246;verraskning. Efter avslutande Pioneers var jag helt salig. Dessutom spelade de p&#229; festivalens klart trevligaste scen.</li><li><strong>Red Hot Chili Peppers </strong><em>Orange
   Sanslösa instrumentalister lekte loss, tyvärr inte tillräckligt länge för att nå hela vägen fram.
2. Datarock Arena</em><br />Hade aldrig h&#246;rt bandet innan jag gick in p&#229; Arena. Energin och gl&#228;djen var dock helt fantastisk, samtidigt som det l&#228;t riktigt bra.</li><li><strong>Arctic Monkeys</strong><em> @Orange</em><br />Gjorde en ganska oengagerad spelning, och det funkar tyv&#228;rr inte p&#229; gigantiska Orange. Det grymma l&#229;tmaterialet r&#228;ddar dock fj&#228;rdeplatsen.</li><li><strong>In Flames </strong><em>Orange
   Maffigt gung från Göteborgsrockarna. Hade det varit på Odeon hade taket lyft, tyvärr är det för högt upp till taket på Orange.

Jag försöker ta med mig det roliga från den gångna veckan, samt det faktum att jag har varit på historiens lerigaste musikfestival. Det måste ju ändå vara värt något.