Håller på att läsa Till Världskapitalismens Försvar, Johan Norbergs inlägg i globaliseringsdebatten. Jag håller med honom i de flesta av hans slutsatser, men det blir lite av predikan för den redan frälste. Han argumenterar dock väl, och de som motsätter sig frihandel har nog häcken full med att hitta motargument som håller. Miljön är dock ett problem, och i det avsnittet är hans bevisföring svagare och undanflykterna fler. Det viktigaste argumentet tycker jag dock håller: Miljökampen kan inte föras genom att man håller tillbaka u-ländernas utveckling och tvingar fast människor i fattigdom. Kapitalism är kanske inte svaret på miljöproblemen, men det får inte heller vara oförenligt med svaret, vad det nu vara månde.

En titt i dagens tidningar ger ett par exempel på saker som testar Norbergs teorier. DN skriver om den bristande konkurrensen på den svenska bankmarknaden. Norberg skulle hävda att problemen löser sig om man förenklar för andra aktörer att konkurrera genom att förenkla regelverk och sånt. Jag tror väl också att detta är rätt väg att gå. Att förstatliga skulle i alla fall bara ge oss ytterligare ett Svenska Spel (som nu gör rekordvinster och vill etablera sig utomlands, för att värna om de svenska spelarna).

Det andra exemplet är Swaziland, som håller på att drabbas av en massiv svältkatastrof. Norberg menar att sådant endast händer i diktaturer som inte tillåter frihandel (det finns inget exempel på svält i en demokrati). Swaziland är mycket riktigt en diktatorisk monarki, utan gällande författning. Politiska partier har länge varit förbjudna. Samtidigt är landet offer för en hemsk AIDS-epidemi, cirka 40% av befolkningen har HIV. När torkan nu har slagit hårt mot landets jordbruk, som sysselsätter 80% av befolkningen blir följderna förstås katastrofiska. Det som gör Swaziland intressant i det här sammanhanget är att det är helt omslutet av det demokratiska och hyfsat liberaliserade Sydafrika. Torkan borde således ha drabbat Sydafrika lika hårt. Men i ett kapitalistiskt land blir inte effekterna närmelsevis lika stora.

Det tredje exemplet är det franska kravet på fortsatta kvoter på importen av kinesiska kläder, ett krav som slås ned av övriga EU-länder. Norberg ägnar ett helt kapitel i boken åt att spy galla över den europiska, och framförallt den franska, protektionismen, som han hävdar varken gynnar européerna eller de som vill exportera till EU, utan bara de inhemska företag som inte klarar av konkurrensen utifrån. Jag håller med. Det är sjukt att halva EU:s budget (som är på runt 450 miljarder per år) går till mindre än en procent av befolkningen, i form av jordbruksstöd. Men detta var i alla fall något att glädja sig åt.