För länge sedan, på högstadiet, hade jag musik som “elevens val”. Vi hade ett litet band där och vi fick välja låtar som vi skulle spela. Några av tjejerna ville prompt spela Nick Cave & Kylie Minogues Where the wild roses grow. I uppgiften ingick att ta ut text och noter och tjejerna blev mycket bestörta när de efter en period av förnekelse insåg att texten handlar om att Nick Caves karaktär kallblodigt mördar Kylies karaktär, Elisa Day. Att låten kommer från skivan Murder Ballads kanske de inte kände till.
Vi sjunger för glatta livet när vi hittar en melodi som vi gillar. De flesta (åtminstone i min generation) känner någon som gärna lyssnar på Ultima Thule och Hel och helt förnekar att det skulle röra sig om något rasistiskt budskap. Och de flesta har väl någon gång skrålat med i “Staten & Kapitalet”. Det är ju en klämmig låt liksom.
Och det slutar inte där. DN:s recensent hyllar idag M.I.A:s våldsromantik och Manu Chaos kommunistpropaganda. Även Mona Sahlin har fastnat i fällan. Eller kanske det var ett ideologiskt “statement” att hon spelade Castrokramarna Manic Street Preachers i sitt sommarprogram.
Musiken är ett medium där alla åsikter kan föras fram (som Neo redan har konstaterat). Den intressanta frågan är hur stor vikt man ska lägga vid musikens budskap. Jag har inget svar, eftersom jag inte har några fasta principer i frågan. Jag bara slutar lyssna när det vänder sig i magen.
Det är kanske så enkelt, man måste helt enkelt reflektera själv över vad det är man hör och varifrån det kommer. På samma sätt som Tintin i Kongo inte är det farligaste som skrivits trots att det helt uppenbart är rasistiskt så kanske det inte gör så mycket att Manu Chao gillar Chavez mer än han gillar Bush.
Jag gillar Sufjan trots att han är djupt kristen. Hans textförfattande är faktiskt beundransvärt. Han beskriver världen från sin synvinkel och han gör det vackert och utan att predika.
Och Guds existens är trots allt inte den viktigaste frågan i livet, även om Rosenberg verkar tro det.