Cartman: Damnit Butters! Keep eating or I’ll kick you till you’re deader than Kenny!
Stan: [soberly] Dude, that isn’t cool. You shouldn’t joke about Kenny being dead. Enough time hasn’t passed.
Cartman: So how long until we can joke about it?
Kyle: Twenty-two point three years. That’s how long it takes for something tragic to become funny.
Cartman: Woogh, that’s a long time to wait.

Ingmar Bergman dog den 30 juli. Sedan dess har det skrivits spaltmil om hur unik, fantastisk, underbar och känd han var. Jag passade på att ta upp ämnet med några amerikanskor som jag träffade. De hade aldrig hört talas om honom. Jag tror att det säger mer om svensk uppblåsthet än om amerikansk okunskap.

Hur som helst, jag fick dödsbudet vid tvåtiden på eftermiddagen och vid fem hade jag tröttnat på att man inte kunde vända sig någonstans utan att höra alla dessa jämrans hyllningar. Överexponering är årets grej tydligen. Linné, Pride och Bergman är bara några exempel. Lagom är bäst.

Men om lagom alltid var bäst skulle människans utveckling stanna.

Nu har hyllningsfasen gått över och kritikerna börjar få plats för sina utläggningar. Jaha, han kanske gillade Hitler, aja baja. Och han var inte bra på att säga förlåt heller. Innan man vet ordet kommer väl någon och säger att han var en slemmig mansgris också.

Själv hoppas jag att vi snart kommer in i nästa fas – humorfasen. Det ska förhoppningsvis inte behöva ta 22,3 år heller. Överlag så anser jag (till skillnad från SSU) att det som inte tål att skämtas med inte är värt att ta på allvar, döden inräknat. Och jag tror att Bergman ville bli tagen på allvar. Det var liksom hans grej, det där med allvar. På andra sidan pölen till vänster om oss på kartan tog det dock bara fyra dagar innan Bergman var “fair game”, när Conan O’Brien parodiserade “mästerregissören” (han har gjort det tidigare också).