Det har blivit mycket snack i bloggosfären om EU-domstolens dom i fallet mellan Byggnads och lettiska företaget Laval. Det är kanske inte så konstigt att åsikterna har blivit så polariserade som de är – antingen tycker man att Byggnads gjorde rätt eller också tycker man att Byggnads gjorde fel. Jag går på det stora hela på Maciej Zarembas linje (Och för de som fortfarande inte har läst hans artikelserie Den Polske Rörmokaren: Gör det! Den är ett absolut måste.), för Byggnads agerande och krav på Laval var helt orimliga. Tycker dock att principfrågan är ganska komplicerad. Jag vill placera mig på de lettiska arbetarnas sida och jag är övertygad om att det bästa för dem är att de får komma hit och konkurrera om byggjobb i Sverige med de förutsättningar de har.

Det som förvånar mig är att ingen från det röda laget har den ståndpunkten. Jag trodde att deras ledord var “Proletärer i alla länder, förena eder”. Jag trodde att solidaritet var ett begrepp som inte förlorade sin mening där Sverige slutar. Men det är uppenbart att den svenska vänstern är starkt nationalistisk. Det är synd. Jag skulle ha mycket mer respekt för en vänster som arbetade för någon slags global rättvisa. För det är inte i Sverige de stora klyftorna finns, det är mellan Sverige och andra länder, mellan i-länder och u-länder.