Jag har alltid känt en viss sympati för Pervez Musharraf. Inte för att jag har varit särskilt insatt i det som pågår i Pakistan, utan för att han har ett väldigt ångerfullt, lite bedjande sätt i intervjuer och på preskonferenser. Han tittar in i kameran med sina hundögon och ber oss att ha tålamod och visa förståelse. Han har också tagit vissa steg mot ett demokratiskt styrelsesätt, som lockar den godtrogne att visa prov på just det han ber om – tålamod och förståelse.

Men nu kommer inga hundögon i världen att hjälpa president Musharraf. Det spelar nog ingen roll vem som var ansvarig för mordet på Benazir Bhutto. Hell will break loose. Det är åtminstone magkänslan man får. Och att helvetet släpps lös i en instabil kärnvapenstat är ju inte det bästa som kan hända. Vi får väl hålla tummarna helt enkelt. Mycket mer tror jag inte man kan göra härifrån.