Bash.org är dåligt för arbetsmoralen. Men jag tror nog att jag har fördubblat min livslängd bara den senaste timmen. ROTFL.

“För andra året i följd har Datainspektionen låtit ett forskningsföretag fråga 500 ungdomar i åldrarna 14 till 18 år hur de ser på webben och integriteten.
Svaren visar på ett riskbeteende. Datorn är den viktigaste prylen i unga människors liv; hela 85 procent surfar och chattar dagligen, de flesta flera gånger om dagen.”
– Datainspektionens högsta höns Göran Gräslund tar moralpaniken till en ny nivå.

Jag funderar över en sak. Carl Bildt heter han. Han borde rimligtvis vara ganska rik vid det här laget. Han kan ju inte ha spenderat alla sina intjänade pengar på fula kavajer. Min fundering är: Kommer han att bli filantrop på äldre dar? Känns inte så. Varken han eller Göran “HSB” Persson.

Goda idéer är inte sällan väldigt enkla. Hand in hand är en enkel idé, som genomförs effektivt och hjälper otroligt många människor. Det värmer.

Nu börjar skivbolagen så sakteliga inse att man kan tjäna pengar på musik på andra sätt än genom att sälja skivor. Last.fm presenterade idag ett nytt avtal som gör att man gratis kan streama över 3.5 millioner låtar. Det gör att du kan lyssna igenom ett album innan du köper det, helt lagligt. Last.fm är ett fantastiskt bra community för oss som gillar musik, och idag blev det ännu bättre. Deras mål är att ha all musik som finns tillgänglig gratis. Det är ett bra mål.

Samtidigt presenteras siffror från det senaste försöket med gratis nedladdning.

Så det går tydligen att tjäna pengar på gratis musik. Sedan kan man ju tillägga att bara en liten del av skivbolagens intäkter kommer från skivförsäljning. Över 70% kommer från licensavgifter från offentliga framföranden, dessutom kommer en hel del pengar in från merchandise och annat jox. Upphovsmännen får i runda slängar fem gånger så mycket från STIM (som betalar ut licenspengar) än från sin egen skivförsäljning. Och för artisterna tillkommer förstås alla intäkter från konserter. Gyllene Tider drog till exempel in 136 miljoner på sin senaste turné bara i biljettintäkter.

Jag tror att musikbolagen kommer att inse det. Jag tror att de kommer att förstå att ju mer tillgänglig musiken blir, desto mer pengar kan man tjäna på den. Det går framåt.

Jag kommenterade på Jinges (mannen som inte bråkar med någon) inlägg om Mona Sahlins osynlighet, med anledning av atthan där länkade till SvD-artikeln om väljarnas okunnighet, som jag berörde tidigare i veckan. Min kommentar var (om jag kommer ihåg rätt): “Sluta länka till artiklar som inte har med inlägget att göra”. Konversationen som följde var så komisk att jag måste publicera den.

Om du ogillar min bloggs politiska inriktning så kanske du borde ägna dig åt att kritisera den i stället får att klaga på hur jag länkar.
Det ger endast ett patetiskt intryck och det är ingen annan än jag själv som avgör hur jag länkar, vad jag länkar till och varför jag länkar.

Om du inte förstår varför så är det antagligen dina egna kognitiva svårigheter du beskriver eftersom andra förstår. Jag länkar till sådant som JAG upplever som relevant, jag kan på intet sätt lista ut vad andra tycker, och även om jag kunde så är det mina egna avsikter och ambitioner som gäller. Dessutom strider den sortens kommentarer mot de uppsatta kommentarsreglerna. Det betyder att jag petar in dig i spamfiltret om det upprepas.

/ Jinge

–––––

Hej!

Ibland håller jag inte med dig i dina åsikter, och när så är fallet kommer jag säkerligen att kommentera detta ibland. I just det här fallet hade jag kommit till din blogg från Twinglylänken i anslutning till SvD-artikeln om att svenska väljare är okunniga. Men du berörde inte detta ämne eller något som var ens i närheten av detta ämne med ett endaste ord. Självklart måste jag påpeka sådana direkta missbruk av Twinglysystemet.

mvh
eldh

–––––

SNICK-SNACK !!

Om det var en artikel som INTE var relaterad så måste det ha varit ett
misstag eller en felskrivning. Jag behöver INTE fuska för att få många
läsare!

/ J

–––––

Well, du kan säkert kontrollera och rätta till det i så fall.

//eldh

–––––

Är det inte dags att kissa och gå och lägga sig nu?

Har du inget av innehållet som du törs kritisera? Eller är snacket lika lågt
där som här?

/ J

–––––

Som sagt, när innehållet är värt att kommentera kommer jag att göra det. Just det inlägget var dock såpass ointressant jag inte har något att säga om det. Däremot skulle det vara kul att läsa ditt svar på “The Davos Question”. Då lovar jag att kommentera/kritisera.

“What one thing do you think that countries, companies or individuals must do to make the world a better place in 2008?”

//eldh

“What one thing do you think that countries, companies or individuals must do to make the world a better place in 2008?”

Mitt svar:

“Act on facts, not on faith”. Alla försöker göra gott. Jag tror det i alla fall, även om det kan tyckas naivt. Problemet i dagens samhälle är inte att folk vill fel. Vi vill alla att världen ska utvecklas, att folk ska få det bättre. Problemet är att vi i vår iver att göra rätt, och i övertygelsen om vår egen förträfflighet, gör saker som inte får den effekt som vi avser. Vi håller alla på att förvandlas till de korkade vännerna. Därför är min förhoppning att folk, länder och företag jobbar extra hårt för att ta rätt beslut. Bli de smarta vännerna.

Mer om The Davos Question.

Här är ytterligare ett bevis på att vår demokrati är på väg ner i avloppet. Och vilka är alla dessa människor som inte vet vilka som sitter i regeringen? Jag tror fan alla jag känner vet det, även de riktigt korkade. Kanske är det någon som driver med oss?

På iTunes Store kostar Sufjan Stevens låt “One last “Woo-Hoo” for the pullman” nio kronor. Det gör även Opeths magnifika låt “Bleak”. Sufjans låt är sex sekunder lång. Opeths låt är 9 minuter och 15 sekunder lång. Varje sekund av “Woo-hoo” kostar alltså 92,5 gånger så mycket som en sekund ur Bleak gör.

Hittade en gammal rapport från PTS, utgiven år 2000, där de siar om hur Sveriges Internetanvändning kan komma att se ut år 2008. Tänkte att jag skulle lägga upp lite citat från denna. De beskriver fyra tänkbara scenarier, som av någon anledning har fått namnen Kaféet, Gallerian, Vardagsrummet och Hobbyrummet.

Kaféet. Utbyggnaden av fast bredbandsaccess till hushållen har gått ganska långsamt. På Internet har problemen med upphovsrättsliga frågor varit stora, vilket i kombination med att många e-handelsföretag haft logistikproblem och att kunderna inte upplevt något större värde i de kommersiella tjänsterna har gjort att många Internetföretag gått i konkurs. Det är svårt att skapa affärer på Internet, men företagen finns ändå representerade där. Internet används som en informationskanal och ett sätt att locka kunder till de fysiska butikerna samt ett medium där produktkataloger etc. kan laddas ner eller beställas. Annars handlar Internet mycket om tjänster med en social komponent – chattar, diskussionsgrupper etc. Den mobila utvecklingen har däremot exploderat, men inte med det fokus på mobila innehållstjänster som många kanske föreställer sig idag. Huvudsakligen är de mobila terminalerna kommunikationsterminaler, med olika kombinationer av ljud och bild i multimediala tjänster. För dessa tjänster har man hittat fungerande abonnemangsmodeller. Positioneringstjänster finns också, av typen ”var finns närmaste pizzeria?”. Dessa är gratis för användaren.

Gallerian. Här har utbyggnaden av fast bredbandsaccess till hushållen gått fort. Frågor kring upphovsrätt har lösts, endera med hjälp av tekniska lösningar, eller så har man faktiskt lyckats skapa en fungerande, enhetlig lagstiftning. Företagen har lärt sig av de Internetsatsningar som gjorts och överlag lyckats hitta fungerande affärsmodeller för så gott som alla typer av tjänster, vilket innebär att det går att starta ett Internetföretag och tjäna pengar, med eller utan riskkapital. Dessa affärsmodeller utnyttjar i hög grad Internets möjligheter, till exempel att informationen transporteras digitalt, att avståndet saknar betydelse, vilket gör det möjligt att nå geografiskt spridda målgrupper, att det är lätt att skapa kontakt mellan olika företag, mellan företag och kunder, samt mellan kunder. För att synas i den stora mängden företag blir varumärket allt viktigare. Det finns gott om såväl underhållningstjänster som nöjestjänster. Den mobila utvecklingen är snabb, vilket i det här scenariot innebär att det blivit vanligare att få åtkomst till Internet via mobila än fasta terminaler. Internet används överallt, när som helst, med en bred flora av olika tjänster.

Vardagsrummet. Utbyggnaden av fast bredbandsaccess till hushållen har gått fort. Problem med upphovsrätt har lösts, antingen via tekniska lösningar, eller genom att man lyckats skapa en enhetlig lagstiftning. Detta har gjort det möjligt för de stora underhållningsföretagen att på allvar etablera sig på Internet. Däremot har många mobila satsningar misslyckats eller uteblivit. Detta beror på att företagen gjorde satsningar på WAP-tjänster som aldrig blev lönsamma, vilket ledde till att de tappade intresset för mobila tjänster. Dessutom blev hastigheten i de mobila näten lägre än vad både operatörer och kunder hoppats på från början, vilket gjorde att efterfrågan inte blev så stor som man trott. Därför gick det inte att få någon lönsamhet i UMTS, vilket i sin tur gjorde att tjänsteutvecklingen avstannade, vilket ytterligare bromsade efterfrågan. Dessutom ställer konsumenterna höga – oväntat höga – krav på skärmstorlek, säkerhet etc. när det gäller åtkomst till Internet och dessa krav har lyckats uppfyllas när det gäller fasta, men inte mobila lösningar.

Hobbyrummet. Utvecklingen av bredbandsaccess till hemmen har gått långsamt. De upphovsrättsliga frågorna på Internet har inte lösts, vilket i kombination med att ”.com-företagen” inte lyckats hitta några fungerande affärsmodeller har gjort det mycket svårt att tjäna pengar på Internet. Dessutom fungerar nätet som en informationskanal för företagen, där man berättar om öppettider i de fysiska butikerna, ger möjlighet att ladda ner produktkataloger etc. Det som dominerar är annars ickekommersiell information. Internet har blivit ett virtuellt hobbyrum, där människor från hela världen möts för att umgås och utbyta erfarenheter. Precis som i scenariot vardagsrummet har den mobila utvecklingen blivit ganska långsam, eftersom hastigheten i de mobila näten blev lägre än förväntat och lönsamheten i UMTS uteblev. Precis som för de fasta Internettjänsterna är de mobila tjänster som finns i hög grad framdrivna av ideella intressen.

Det roligaste är ju att de har kopplat samman snabb bredbandsutbyggnad med en lösning på upphovsrättsproblematiken. Nu är närmare 90 % av Internetuppkopplingarna bredband (jämfört med runt 5 % år 2000) och upphovsrätten är mer omtvistad än någonsin. Jag försöker mig på att göra ett facit.

År 2008 på riktigt. Här har utbyggnaden av fast bredbandsaccess till hushållen gått fort. De upphovsrättsliga frågorna på Internet har inte lösts, vilket har gjort att underhållningsföretagen inte har lyckats etablera sig på Internet. Andra företag har lärt sig av de Internetsatsningar som gjorts och överlag lyckats hitta fungerande affärsmodeller för så gott som alla typer av tjänster. Dessa affärsmodeller utnyttjar i hög grad Internets möjligheter, till exempel att informationen transporteras digitalt, att avståndet saknar betydelse, vilket gör det möjligt att nå geografiskt spridda målgrupper, att det är lätt att skapa kontakt mellan olika företag, mellan företag och kunder, samt mellan kunder. Många tjänster är reklamfinansierade och gratis för användarna. Dessutom fungerar nätet som en informationskanal för företagen, där man berättar om öppettider i de fysiska butikerna, ger möjlighet att ladda ner produktkataloger etc. Annars handlar Internet mycket om tjänster med en social komponent – människor från hela världen möts för att umgås och utbyta erfarenheter. Den mobila utvecklingen är snabb, vilket i det här scenariot innebär att det blivit vanligare att få åtkomst till Internet via mobila än fasta terminaler. Internet används överallt, när som helst, med en bred flora av olika tjänster.

Det blir mer uppsats och mindre bloggande ett tag nu. Fokus. Koncentration. Produktion.

Apple har trogna kunder. Nördiga skulle en del säga. Andra kallar oss galna eller religiösa. Hur som helst, idag stod vår evangelist, Steve Jobs, på scenen igen för sin årliga presentation – keynote – på Apples egen mässa, MacWorld. Det hade ryktats ganska länge om att det skulle dyka upp en ny, tunn bärbar dator. Och jag satt som klistrad i IRC-kanalen klockan 18:00 och följde noggrannt textreferaten. “Jaha, ny firmware till iPhone. Spännande”. Samtidigt pågick förstås intensivt chattande med mina bekanta som är lika religiösa som jag.

Till slut kom då stunden, Steve plockade ur ett kuvert fram den nya MacBook Air. Jag visste sedan innan att en sådan dator inte var något för mig. Jag har inget behov av en “ultraportabel” laptop, Alfred är precis lagom för mig. Det enda jag saknar är en större hårddisk, bakgrundsbelyst tangentbord och lite bättre batteritid.

Men vilka vill-ha-känslor den frambringar. Oj oj oj. Det är där Apples storhet ligger, de gör produkter som man vill ha även om man inte behöver dem, på ett sätt som inget annat teknikföretag klarar av att matcha.

Det här är humor på hög nivå. Jag kan se det framför mig. En gammal snart pensionsmässig polis i någon håla ute i landet som låter barnbarnen sköta datorn där hemma och på sin höjd har lärt sig att pekfingervalsa in rapporter på jobbdatorn får en hårddisk i knät av en kollega. Och så fel det blev.

Eller?

Tänk om han hade kommit rätt. Då hade ägaren till hårddisken blivit åtalad. Det hade blivit rättegång och han hade knappast blivit dömd. Eller kanske hade han blivit det. Rättegången hade i vilket fall kostat samhället miljonbelopp. Är det värt det? Kanske polisen råkade göra rätt ändå.

PK-faktor: 2%
Det känns som om du gör ditt yttersta för att jävlas med andra, allt för att framstå som politiskt inkorrekt som möjligt. Att lägga på ett konstgjort censureringsfilter i din vardag är det sista du skulle göra. Du motiverar din rätt att få uttrycka dig på just ditt sätt med att vi ju “lever i ett fritt land”.
Att uppnå en PK-faktor på 2 % är en bragd i sig, du kan mycket väl vara den förste personen som fått det i det här testet. Kanske har du klickat på de minst PK-iga alternativen helt medvetet bara för att få läsa den här texten, eller kanske är det faktiskt så att du fyllt i din egentliga åsikt.
Visst har du all rätt i världen att tycka som du vill, men för allas trevnad kanske det vore klokt att lägga locket på ibland.

Jag tog ett PK-test på GP:s hemsida. Bör tilläggas att jag svarade helt sanningsenligt efter mina åsikter. Jag har inte “klickat på de minst PK-iga alternativen helt medvetet”.

Ett fåtal moderater har insett orimligheten i den nuvarande fildelningslagstiftnigen. Det är helt enkelt irrelevant om det är “rätt” eller “fel” med fildelning. Fildelningen är ett faktum att förhålla sig till. Enda möjligheten att stoppa fildelning är att filtrera all trafik mellan internetanvändare, och ens då är det tveksamt om fildelningen skulle kunna stoppas. Det är förstås glädjande att även politiker börjar inse det. Konstigt att det ska ta sådan tid bara. Jag tror inte att folk i allmänhet vill ha ett samhälle där all kommunikation övervakas och filtreras, eller ett samhälle där rättsskipningen går till högstbjudande.

Den ojämförligt populäraste skivan just nu är Radioheads In Rainbows. Statistiken på last.fm är solklar på den punkten. Last.fm må ge ett lite skevt urval, det är mest människor med musikintresse som söker sig dit, men jag är ändå benägen att tro att just den skivan är den som har gått allra varmast i skivspelare världen över den senaste veckan. Musikintresserade är väl mer benägna att lyssna på musik också, antar jag. Den officiella försäljningslistan toppas av Marie Picasso. Hon kommer inte in på topp 400 på last.fm. Ganska långt därifrån faktiskt.

En viss skevhet finns alltså mellan vilka artister som säljer skivor och vilka artister som lyssnas på. Frågan som följer blir då: Hur ska man ersätta artister för deras musik (under förutsättning att man ska göra det)? Ska man ersätta artisterna efter hur många skivor de säljer eller hur mycket deras musik faktiskt används? Ska Marie Picasso eller Radiohead få mest pengar? Om man tänker sig att ersätta musiker med en slags kassettskatt, antingen på internetuppkopplingar eller på musikutrustning (som iPods, hörlurar, förstärkare etc.), kan man säkert hitta en modell som gagnar musikens fortlevnad.

Vem är förresten mest mainstream: Radiohead eller Marie Picasso? Fundera på det ni.

Satt och funderade på vad de har för eluttag i Australien. Google visste, så nu vet jag också. 240 W, 50 Hz och I-kontakt. Undrar fortfarande lite grann vad det är för ställe jag ska till. Nu ska de i alla fall censurera Internet där nere. Verkar inte så bra.

Annars säger folk i allmänhet att det är trevligt där nere. Jag är ändå nyfiken. Och det blir lätt så att tankarna flaxar iväg. Mot sommar, sol och en öl vid Yarraflodens strand. Mot en reklambroschyrstillvaro. Mot livet på en pinne. Vi får väl se.

…förvånas jag över att den här vackra melodin aldrig hörs.

One day the earth woke up, said
“Boy I feel half dead
Somebody’s turning up the poison
And it’s getting in my head
Sometimes I wish my guests
would move away somewhere
Yes I’m burning up all over
I can’t even breathe the air

Save me now, Save me now,
Save me now come on and
Save me now, Save me now, Save me now”

One day the earth woke up, said
“Boy it’s getting hot
And remember all those trees I had
Well now there ain’t a lot
And my ice-cap’s slowly trickling
Down to where the party’s at
And if everybody’s going there well
That’s the end of that”

– Jeff Lynne – Save me now

Fick för första gången på mina 3,5 år som medlem i Uplands Nation nytta av min nationstillhörighet igår. Inträdet på nyårsgasken kostade tjugo kronor mindre för os Uplänningar än för andra. Jag är fortfarande salig av lycka.

Tänkte inte alls på att det var ett sånt där fint gasksläpp där hade suttit och ätit i kostym och hela baletten, så jag hade inte klätt upp mig riktigt, utan kom i jeans och min “I press jump to get high”-tröja. Nån kille kom fram, kollade på tröjan och frågade om det var jag som var “den där coola popkillen”. Jag drog på ena mungipan och funderade lite på om så var fallet. Kom inte fram till något. Tolvslaget passerade och jagmissade konserten med Den Flygande Bokrullen. Tror inte att det är min grej ändå. Dessutom har det varit lite av 2007 års grej det där, att missa konserter. Lika bra att avsluta året på rätt sätt.

Det sägs att det aldrig är renare i Flogsta än under tentaperioder. Må så vara. Det har dock sällan varit renare än nu på Rackarberget. Uppsatstiderna gör sig gällande.

2007 har varit ett bra år. Ett år som förstås måste punktas upp.

Årets…
…kallaste: Forsränningen.
…blötaste: Roskilde, 140 mm regn på en knapp vecka.
…torraste: Hans Norlander, professor i reglerteknik.
…hetaste: Facebook. Mitt facebookkonto fyllde ett år igår, förresten.
…galnaste: Stora pubrundan.
…konsert: Nine inch nails. Annars var detta ett år av missade konserter.
…låtar: Keane – Try again, The Cooper Temple Clause – Waiting Game och Enter the Hunt – One.
…album: Bloc Party – Welcome to the city och The Shins – Wincing the night away.
…äntligen: 90-talet. I år kom det tillbaka på bred front.
…hype: Klimatet. Vi kommer att skratta åt den här hysterin.
…hobby: Löpning, tätt följt av fika.
…besvikelse: Inget svenskt lag i Champions League i år heller.
…alterego: Finnen i arslet. Sanningssägare i Lagundas gästbok.
…maträtt: Paj. Gärna med bacon och paprika.