Jag bor tydligen i ett läskigt område. Precis bredvid min spårvagnshållplats ligger “Larry Flynt’s Hustler – Erotic Mega Lounge”. Där försökte tydligen en kille skjuta ihjäl en dörrvakt i fredags. Stureplan kan slänga sig i väggen. Det är i Brunswick de riktiga gangstrarna finns. Nåja. Jag har faktiskt inte märkt av några oroligheter alls här omkring. Nere i stan har jag sett lite bråk, men i mina kvarter sitter folk mest och röker vattenpipa eller tar en stilla öl.

När jag drog iväg för att träffa de andra grabbarna visste jag knappt vad planen för helgen var. Jag visste verkligen inte vad jag hade att se fram emot. Kanske detta bidrog till att förstärka upplevelserna som helgen skulle komma att bjuda på. Efter ett par timmar i bilen anlände vi, tre glada gossar, till vårt första stopp, Philip Island. Vi drog runt på den lilla ön, vars största turistattraktioner är Pingvinparaden och Koalacentret. Dessa ställen undvek vi dock. Vi letade reda på ett ställe där vi kunde tälta, i sanddynerna bakom ett par buskar. Det var ganska olagligt att tälta där, mitt i naturreservatet, men vi kände inte för att betala dyra pengar. Eftersom det ena av våra tält saknade tältpinnar sov jag i bilen, och där var det varmt och torrt så jag var nöjd när jag vaknade i strålande solsken.

Andra dagen började med en tur till The Nobbies, ett par stora klippor där det brukar hänga sälar. Läckert ställe, men väldigt turistigt. Efter en kaffe drog vi vidare till Wilsons Promontory, eller The Prom som det kallas här. Planen var att vi skulle ta oss den dryga milen till nationalparkens östra strand och slå läger vid Sealers Cove. Det gick ganska bra, men vi var tvugna att gå en dryg timme genom skogen i mörker, eftersom vi råkade ta en liten omväg i början. Det var dock inga problem att ta sig fram med ljuset från mobiltelefonerna. På vägen hann vi se mycket vacker natur, som jag saknar ord att beskriva. Jag hoppas att bilderna kan ge en liten bild av hur vackert det var, men jag är rädd att det inte går att förmedla hur fantastiskt det var. Det allra bästa var dock när vi kom fram till stranden och kunde se hela stjärnhimlen. Helt ofattbart vackert. Vi slog läger under ett träd på stranden och gjorde upp en eld (det andra brottet under resan, eldning är egentligen förbjudet i parken) så att vi kunde värma oss och steka de medhavda korvarna. Den andra dagen tog vi oss i hällande regn söderut till Lt Waterloo Bay. Där var campingplatsen välfylld och vi kunde socialisera med de andra. Vissa av de som hade torra kläder att byta till passade på att plaska i vattnet, där man kunde se läckert självlysande alger. Dagen efter tog vi oss tillbaka till bilen och trötta men nöjda fortsatte vi hem till civilisationen.

Naturen i The Prom är otroligt varierad. Stora delar består av eukalyptusregnskog, men markvegetationen skiftar hela tiden. Nästan hela parken eldhärjades för knappt tre år sedan, så i stort sett alla träd har helt svarta stammar, och markvegetationen är ganska ung ännu. I vissa delar dog även de större träden i elden och där har nu spöklika trädkyrkogårdar bildats. Vidare finns stora klippformationer överallt i parken, inte minst vid de många och otroligt vackra stränderna. Man får även gå över träsk och myrmarker på sin väg genom parken.

En helt fantastisk helg. Kameran var förstås med och ett urval av bilder finns här.

Australiens viktigaste hemsida. Notera att det är staten som tillhandahåller denna tjänst, som en del av vad som kallas “National Continence Management Strategy”. Det här du, socialminister Hägglund. Du ligger efter. Du ser inte efter oss svenskars hälsa. För att citera en klok gammal man: “Skämmes, tamejfan”.

Vilken är Svegies Snyggaste Blogg?

Frågan ploppade upp i huvudet när jag pillade på min nya design. Sedan dess har jag surfat runt lite, och det är beklämmande vilken konformitet och brist på fantasi som råder bland de svneska bloggarna. 95% av bloggarna använder sig av någon standardmall, om man har riktig tur har de en egen bild längst upp på sidan. I vissa fall har bloggägaren försökt göra sin egen mall. Det kan, som i Jinges och Johan Norbergs fall, gå käpprätt åt helvete. I en del fall kan det gå lite bättre. Sedan har vi de kommersiella bloggarna, som är sponsrade av någon tidning eller tv-kanal, feberbloggarna, som visserligen är stiliga, men alldeles för reklaminfekterade för att kunna ta hem priset. Well well.

Jag kastar bara ut frågan i bloggosfären, om det nu är någon som lyssnar. Vet du vilken Sveriges snyggaste blogg är? Nominera för glatta livet!

Hade jag fortfarande läst DN vid frukostbordet hade jag säkerligen satt filmjölken i vrångstrupen när jag läste om Maud Olofssons planer på att inkomstpröva barnbidraget. Det känns faktiskt rätt “out of character”. Hade Mona kommit med idén hade jag inte varit särskilt överraskad. Sedan jag såg nyheten har jag funderat på motiven bakom detta utspel. Och till sist, efter att ha sett lite reaktioner på förslaget, kom jag på det. Borgerligheten är mestadels tyst eller positiv. Det viktigaste för dem nu verkar vara att inte visa några tecken på sprickor. Jag tror visserligen att samarbetsproblemen inom Alliansen är väldigt mycket större än vad man se utifrån, men det hör till ett annat inlägg. Oppositionen har i alla fall mangrannt slutit upp för att toksåga förslaget, precis som de toksågar alla regeringens förslag. Inte konstigt om Maud sitter hemma och småskrattar.

För det var precis detta hon ville åstadkomma, tror jag. Hon har inga konkreta planer på att inkomstpröva barnbidraget. Tvärtom, hon vill se till att det inte sker. Bästa sättet att försäkra sig om detta är förstås att få oppositionen att motsätta sig tanken. Då spelar det ingen roll vem som vinner valet 2010, Maud har ändå bakbundit händerna på vänstern.

Eller VILL de verkligen detta? Så illa kan det väl inte vara.

Här i Australien dominerar ett fåtal ämnen den politiska debatten för tillfället. Men det är varken dödshjälp, hjärndöda modebloggar, mellanöstern eller fildelning som är på tapeten. Den absolut hetaste potatisen just nu är vad som kallas “binge-drinking”. Vi skulle kanske översätta det med “råsupandet”. Det är en del av den australiska kulturen att dricka alkohol, pubrundor hör till vanligheterna och ibland blir folk berusade. Med detta följer även en hel del våld. Fylleslagsmål förekommer varje helg i centrala Melbourne. Frågan har blivit ännu hetare efter två incidenter där kända fotbollsspelare här i staden har omhändertagits för fylla. Den nya regeringen (Labours Kevin Rudd vann valet i november efter att landet i ett drygt decennium letts av liberalen John Howard) har lovat att ta krafttag mot drickandet. Stora delar av drickandet skylls på kulturen inom vissa sprotklubbar, men man för också diskussioner om att höja åldern för alkoholköp till 21. USA förs fram som en förebild i sammanhanget.

Kina och Tibet är förstås också på tapeten. Rudd pratar flytande mandarin och har anklagats för att vara lite väl Kina-vänlig. Inte blev det bättre av att han valde att inte besöka Japan på sin första stora världsturné. Andra frågor som debatteras kraftigt är införandet av betald föräldraledighet och villkoren för de statliga studielånen, som anses vara för hårda.

Mycket spännande.

De använder det s.k. metriska mätsystemet här, precis som vi gör hemma. Inga problem då skulle man kunna tro. Men icke. Decilitermått och liknande går tyvärr inte att få tag på, istället hittar man mått av storleken “One half metric cup”. Vad sjutton är en “metric cup”? Google vet förstås svaret, och detta mått innehåller tydligen 125 ml. Kan inte folk bara komma överens? Standardisera mera tack.

Nu är det påsklov här nere. Det fanns planer på att tillbringa detta på Tasmanien, men det hade blivit ganska dyrt, så vi planerar istället att hyra en bil och ta oss runt till diverse sevärdheter här i Victoria istället. Jag tror att det blir grymt. De första veckorna i plugget har gått ruskigt fort. Många av utbytesstudenterna som bara ska vara här ett halvår börjar känna sig lite stressade. eftersom de tycker att de ska hem snart. Jag är mycket nöjd med att jag blir kvar ett helt år. Det finns så mycket man vill hinna med. Dessutom vill man hinna lära känna folk ordentligt, och komma in i livet här på riktigt.

00:30:16 eldh: och man får vänner från alla hörn av klotet…
00:30:42 XXX: geometri e inte din starka sida va?! ;)

Nya bilder.

Jag har fixat en ny design på sidan. Den är inte färdig än, så vissa saker ser inte så bra ut, och vissa saker, exempelvis arkivet, saknas än så länge. Det kommer.

Jag har efter en dryg månads ganska intensivt läsande trängt igenom Atlas Shrugged, Ayn Rand filosofiska tegelsten. Ska jag vara ärlig så hoppade jag över vissa delar av det 57 sidor långa talet i slutet av boken, men jag tror att jag fattade poängen ändå. På svenska heter den Och världen skälvde, och den betraktas av vissa som ett av de stora filosofiska mästerverken. Jag är skeptisk.

Här passar jag på att slänga in en spoilervarning. Om man har tänkt att läsa boken eller se filmen (Brangelina i huvudrollerna) och inte vill veta vad den handlar om kan det vara en bra idé att sluta läsa nu.

Boken utspelar sig i en uppdiktad framtida verklighet (framtida då boken skrevs, 1957), där de flesta av världens stater har förvandlats till “folkstater”. Även i USA, det sista fria landet, är man på väg i den riktningen, och bland etablisemanget i Washington ses företagare som utsugare och politiken utformas för att hjälpa de utsatta, de som behöver hjälp, på bekostnad av de som har skaffat sig medel genom eget arbete. Bokens huvudpersoner är Dagny Taggart, driftchef på landets största järnväg och Hank Rearden, landets största stålproducent. Handlingen går ut på att landets tänkande, producerande elit, under ledning av John Galt, bokens hjälte, går ut i strejk. I en gömd dalgång i Klippiga bergen samlar Galt gräddan av den intellektuella eliten, i väntan på att den inkompetenta regeringen ska köra landet, och sin egen regim, i botten.

Rands filosofi, objektivismen, utgår ifrån att människan är en rationell, tänkande, produktiv varesle, att det finns en objektiv sanning och att människan i sina handlingar måste utgå ifrån de saker som han vet, samt att varje människas största ansvar är att värna det egna livet och den egna lyckan. Jag uppskattar de grundtankarna.

Jag har två stora invändningar mot boken och de tankegångar som Rand ger uttryck för. Den första är att hon är otroligt elitistisk. Hon har absolut ingen sympati för andra människor än de absolut mest talangfulla och ambitiösa. Rand verkar se dessa människor som inte bara obetydliga, utan förkastliga. De lämnas helt åt sitt öde. I slutet av boken illustreras detta med all önskvärd tydlighet av att Dagny Taggart kallblodigt skjuter en vakt som inte kan bestämma vilken av två motstridiga order han ska följa. “Choose or die!”

Den andra invändningen är en övertro på den ideologiska, omvälvande politikens möjligheter. Rand förespråkar en kapitalistisk revolution, och hon har receptet färdigt för hur världen sedan ska byggas upp och styras. Detta synsätt är, oavsett hur goda intentionerna är, oavsett hur genomtänkt planen är, dömt att misslyckas.

Jag ser Rands filosofi som en god sed att leva efter, medan Rand i minst lika stor utsträckning ser den som grunden för ett politiskt system. Ett sådant system blir per definition totalitärt eftersom det förutsätter att alla följer denna moral. Politik måste vara en dynamisk verksamhet, som ständigt rättar till fel som uppkommer och rättar sig efter befolkningens moral. Det system som Rand efterfrågar kan således inte fungera om inte alla delar de moraliska utgångspunkterna, precis samma fälla som kommunismen faller i.

Världen är i ständig förändring och politiken måste ständigt förändras för att inte bli omodern. Viktigast i den processen är inte någon särskild ideologi, utan de demokratiska principerna, prnciperna för hur staten styrs. Även dessa måste vara föränderliga och kräver en balans mellan att få med så många människor som möjligt i beslutsprocessen (eftersom politik är det som berör alla i en stat bör alla ha rätt till en åsikt) och att kunna ta ett beslut och genomföra det, samt att denna process måste vara tillräckligt snabb och effektiv. Detta är ett område där mer tankearbete borde utföras.

Bokens stora förtjänst är istället hur den fullkomligt manglar sönder och samman de moraliska principerna som kommunism och socialism bygger på. Rand, själv uppväxt i Sovjet, betar av alla kommunismens delar och visar att de inte bara är praktiskt, utan också moraliskt förkastliga. De argumenten behövdes säkerligen för femtio år sedan, då Sovjet fortfarande var en stormakt och kommunismen var på frammarsch, och de behövs än idag. Problemet är att boken med sina knappa 1100 sidor är rätt jobbig att ta sig igenom. Hon hade utan problem kunnat skala bort ett par, tre hundra sidor. Om målet med boken var att få så många som möjligt, särskilt de som skulle behöva det mest, att fundera över dessa frågor hade ett mer tillgängligt format varit att föredra.

Trots allt tycker jag att boken är väl värd att läsa. Den är utmanande och tvingar läsaren att själv fundera över och ta ställning i viktiga frågor. Det kanske är detta som är dess största förtjäst egentligen.

Andra om boken. Mycket har sagts om den, en del är läsvärt.

Äntligen har jag lyckats skaffa mig en vettig internetuppkoppling hemmavid. Det var tydligen den trådlösa hubben som vi använde som inte fungerade som den skulle. Nu har jag kopplat om till min egna hub, och det går svindlande snabbt. Dessutom kopplar den inte ner sig var tionde sekund. Så nu finns det nya bilder på Flickr och Facebook.

“More than 300 Melburnians have fainted, collapsed or suffered heat stress since Melbourne’s autumn heatwave hit four days ago.”

– The Age idag. Själv har jag suttit inne under AC:n och druckit iskaffe.

Igår fick jag äntligen chansen att fråga en fråga som jag har gått och grunnat på länge, en fråga som jag verkligen har sett fram emot att få svar på, en av de viktigaste anledningarna till att jag åkte till Australien: Säger folk här någonsin “WTF, mate“? Svaret är: Nej. Däremot används det likartade uttrycket “What the…?” tydligen ganska ofta.

Det känns skönt att veta.

Klockan ringde tidigt på söndagsmorgonen. På schemat stod Melbournes Grand Prix, som gick av stapeln i Albert Park, en bit söder om Yarra river. Snabbt i med frukosten, smaska på sig solkrämen och hoppa på cykeln bort mot tågstationen. Vi satt riktigt bra till, med fin utsikt över kurva tre och fyra, och vi fick se ett flertal incidenter, bland annat när Filipe Massa körde bort sig i början av loppet. Innan formel 1-racet var det ett helt gäng annat, bland annat ett par olika touring car-lopp, stridsflygs-, motorcykel- och helikopteruppvisningar samt ett lopp med endast Fiat 500 Abarth. Lewis Hamilton vann lördagens kval och stod i pole position. Han var snabbast i starten hade inga problem att hålla sin ledning genom hela loppet. Prognoserna hade talat om temperaturer över 40 grader, men kvicksilvret orkade sig bara upp till 39°C. Det var dock tillräckligt för att förare och maskiner skulle få en riktigt jobbig eftermiddag. Endast sju av de 22 startande klarade av alla 57 varv. Även vi på läktaren var rätt möra (och dammiga och törstiga) efter målgången.

Det är intressant hur en debatt där allt redan har sagts, där alla argument har framförts många gånger, fortfarande kan dra till sig så mycket intresse. Kanske det blir så när folk kan kopiera in sina gamla formuleringar i blogginlägg efter blogginlägg. Datortidsålderns förbannelse. Så snabbt, så smidigt. Så tråkigt.

Jo, det är fildelningsdebatten jag syftar på. Efter regeringens utspel har den dragit ett varv till, och inte ett nytt ord har skrivits, inte ett nytt argument har tillförts. Nä, det är inget jag vill lägga ned tid på. jag laddar ner ett South Park-avsnitt och gör en iskaffe iställe.

Iskaffe.
1. Brygg kaffe. Svart som synden ska det vara.
2. Rör ner lite socker i kaffet och ställ det i kylen. Låt det stå där ett par timmar.
3. Fyll ett glas till hälften med isbitar. Häll i lite mjölk.
4. Häll i kaffet.
5. Toppa om du vill med vispgrädde eller glass.

Jag har hållit stenkoll på mina utgifter de seanste två veckorna, för att jag ska kunna göra en så bra bugdet som möjligt. Som budgeten ser ut nu kommer jag att kunna resa en hel del och ha råd med en del små utsvävningar. I det scenariot kommer jag att ha tolv dollar kvar när jag åker hem. Perfekt. Pengar är till för att spenderas.

Jag kan inte påminna mig att jag har varit med om någon varmare dag än gårdagen, när termometern var uppe i 38ºC i Melbournes skugga. När man kom ut från den stenhård luftkonditionerade ICT-byggnaden var det som att gå in i en bastu, eller som att stå med ansiktet ovanför en kokande vattenkastrull. Turligt nog behövde jag inte vara ute under några längre perioder.

Ja, jag ska sluta att tjata om vädret.

Jag har mer eller mindre bestämt mig för att droppa kursen Multimedia & Communications. Framförallt för att den inte tillför särskilt mycket till min kunskapsbank. Att det blir bra schematekniskt är dock också ett plus. Nu kommer jag att vara helt ledig på måndagar, onsdagar och fredagar. Gott om tid att jobba och gott om tid att lägga ned på de andra, betydligt mer intressanta kurserna.

Gänget ska dra till Great Ocean Road och surfa i helgen. Jag hade väldigt gärna hängt med, men jag ska gå på Melbournes Grand Prix på söndag, så jag får ta mina surflektioner någon annan gång. Annars rullar det på som tidigare med fester, plugg, sushi och mycket annat. Life’s good.

Och: Nya bilder.

Jag fryser. Det var dumt att inte ta med en extra tröja. Det har man ju hört att man alltid ska göra. Utanför fönstret är det 36 grader i skuggan och den australiska solen gassar. Inne i den nybyggda ICT-byggnaden är det närmare 20 grader. Luftkonditioneringen gör sitt jobb väl. Victoria firar Labour Day idag. Mycket är stängt idag, men universitetet bedriver sin vanliga verksamhet. Jag har schemafritt på måndagar, så det innebär ingen större skillnad för mig, mer än att jag inte kan göra alla ärenden som jag hade planerat. Jag har som tur ingen brist på saker att göra ändå. Det ska sökas arbetstillstånd, det ska fixas en del plugg.

På Flickr lägger jag upp några av de foton som jag är mest nöjd med. Vissa av bilderna finns redan på facebook, men en del är nytt. Bland annat har jag börjat samla ihop ett album med bilder på intressanta hus här i Melbourne.

Det börjar bli vardag. Första skolveckan är avklarad. Kompisgängen börjar sätta sig också. Jag hänger mest med en tysk, Hauke; en engelsman, Dave och en amerikan/kanadensare, Asa. Igår var vi nere vid Yarra och kollade på fyrverkerierna som är en del av den pågående Moomba Water Festival tillsammans med några andra utbytesstudenter. Det känns som att det ständigt är någon eller några festivaler eller andra stora evenemang på gång här i staden. Nästa vecka är det exempelvis dags för Melbourne Grand Prix. Jag har förstås biljett.

Det är sanslöst varmt här för tillfället. Termometern säger för tillfället (kl 18:20) 33ºC. Enligt prognosen ska det vara lika varmt hela nästa vecka. Blir väl att hänga nere vid stranden en del kan jag tänka. Det ryktas för övrigt att Uppsala ska få regn hela nästa vecka. Jag längtar faktiskt efter lite mer humana temperaturer. Visst är det skönt att kunna sitta i shorts och t-shirt mitt i natten utan att frysa, men så kan man ju inte hålla på i längden. Skulle dessutom vara skönt att kunna ta sig ut och springa på dagen också utan att man brinner upp.

Jag har kommit med i futsaltruppen här på universitetet. Verkar riktigt schysst. Fotbollen däremot har jag lagt ner. Jag var med reservlaget och spelade match igår, men det skulle ta alldeles för mycket tid att vara med där. Dessutom är planerna och det mesta runt fotbollen här av mycket lägre standard än hemma. Omklädningsrum erbjuds vanligtvis inte och gräs är ganska sällsynt.

Officiellt heter lärosätet jag studerar på University of Melbourne, men alla kallar det för Melbourne Uni. Det står Melbourne Uni på spårvagnarna som stannar utanför, det står Melbourne Uni på datorerna i datorsalarna på campus. Överallt hör man Melbourne Uni.

Nu är första veckans studier på Melbourne Uni avklarade och jag är inte vettskrämd direkt. Kurserna jag läser här är på andra- och tredjeårsnivå, men jämfört med de kurser som jag läste i tvåan och trean i Uppsala verkar de riktigt slappa. Två av kurserna handlar dessutom om saker jag har mer eller mindre bra koll på sedan tidigare. Den kursen som verkar mest intressant hittills är Human Computer Interaction, som handlar om hur man designar användarvänliga saker. Föreläsaren är bra, nivån verkar lagom och ämnet är spännande.

Påsklovet närmar sig, och planerna på en resa börjar sakteliga ta form. Troligen blir det en vecka på Tazmanien. Verkar vara ett väldigt trevligt ställe enligt vad folk berättat. Inte farligt dyrt heller.

Det har varit en lång dag. Tre av kurserna drog igång, och alla verkade intressanta. Det känns lite mer påkostat här, inte bara byggnaderna och salarna, utan även själva undervisningen. Bara en sådan sak som att föreläsningarna spelas in och läggs upp på Internet så att man kan lyssna på dem igen. Jag har också fått svar om ungefär hur det kommer att gå med tillgodoräkningen av kurserna härifrån när jag kommer tillbaka till Uppsala. Det är lugnt, kan man säga. Detta innebär att jag med gott samvete kan släppa en kurs per termin om jag skulle känna att jag inte hinner med. Men det ärnågot jag får ta ställning till senare, när jag vet lite mer om hur min vardag kommer att se ut.

Jag skulle gärna skriva mer, bland annat om skrivbordet jag köpte idag och om problemen som det innebär om man har för små dörröppningar. Men jag måste upp tidigt imorgon för att titta på Champions League, så nu måste jag sova.

Jag försöker hänga med i den svenska nyhetsströmmen, trots att jag är en bit bort. Därför läste jag på en ledig stund dagens DN Debatt, där två medlemmar från klubben för tom retorik, aka Socialdemokraterna, hävdar att sossarna borde motsätta sig det nya EU-fördraget, på grund av att EG-domstolens utlåtande i Vaxholmsfallet gick dem emot. Personligen tycker jag att dessa två saker har väldigt lite med varandra att göra, men det kanske bara är jag.

Mer intressant är hur de argumenterar för detta. Först fastslår de att de är, och alltid har varit, för ett svenskt EU-medlemskap “eftersom vi drogs till visionen om ett folkens Europa, om att riva gränserna”. Det som de egentligen sätter sig emot är EG-domstolen, och dess makt att underkänna nationella lagar. Låt säga att domstolen fråntogs denna makt. Detta skulle innebära att de grundläggande principer som EU bygger på –fri rörlighet och fri handel – skulle kunna sättas ur spel av vilket medlemsland som helst. Det skulle innebära att europagemenskapen förlorade sin mening.

Att sätta sig emot EU-fördraget i detta läge är inte att vara en “konstruktiv medlem”. Att förhindra den fria rörligheten inom EU är inte att “riva murarna”.

Så var det officiellt. Jag är anmäld till Great Ocean Road Half Marathon. Bara att börja träna alltså. Dags att skaffa ett par vettiga skor också. Lämnade ju mina vanliga löparskor kvar hemma i Örsundsbro. Har fått med mig ytterligare en kille på loppet också. Det är bra att vara flera. Om en dryg timme är det dags för uttagning till futsal-laget. Ska bli mycket spännande att se hur bra folk är.

Det är fruktansvärt mycket folk på camups nu. Jag har ännu inte hittat något bra ställe att sitta att plugga ännu, men jag ska ut och leta efter lunch.

Nya bilder finns här.

What’s worse than seven babies in a bucket?
One baby in seven buckets.

Idag har jag introducerats till en kategori skämt som jag inte har hört förut. Jag vet inte varför de inte har letat sig till Sverige. De går i alla fall ut på att man, som i exemplet ovan, hittar på något osmakligt om döda barn. Personligen tycker jag att det är riktigt roligt. Var ute och tog några öl med tjejerna i huset och killen som bodde i mitt rum innan mig, en amerikan som reser jorden runt och försörjer sig som ståuppkomiker (bland annat). Han kallar sin resa “Jorden runt på 80 ölsorter” och siktar på att testa alla lokala ölsorter han hittar.

Nästa vecka börjar skolan. Databaser, multimedia & kommunikation, organisationsanalys och människa-datorinteraktion är de fyra kurser som står på schemat. Har ingen aning hur mycket tid plugget kommer att ta, men jag hoppas att jag får lite tid över till annat. Jag har anmält mig till futsal-klubben, fotbollsklubben och jag har planerat att gå med i badmintonklubben. Dessutom har jag planer på att springa 23-kilmoetersvarianten av Great Ocean Road Marathon. Jag har dessutom, efter att ha gjort en budget, insett att jag måste skaffa mig ett jobb om jag inte ska gå bankrutt, särskilt om jag vill resa runt något.

Har skaffat mig en cykel också. Den var riktigt billig, $35, och införskaffades på ett ställe som kallas The Bike Shed i CERES-parken. CERES är någon slags miljöpark där det finns kolonilotter, solfångare och ett gäng andra miljönära aktiviteter, bland annat ett kafé. CERES verkar dessutom vara det enda stället i Australien där man källsorterar. Cykelskjulet är hur som helst ett ställe där man gratis kan använda verktyg och reservdelar från gamla cyklar för att reparera sin egen cykel, eller – som jag – bygga ihop en egen cykel från de trasiga cyklar som finns där. Min cykel är väl den sunkigaste jag någonsin har ägt, men den kommer nog att göra sitt jobb. Det är ju hjälmtvång här, och efter att ha cyklat runt lite inser jag varför det behövs. Bilisterna är nämligen helt tokiga. De ignorerar fullständigt cyklister. Att komma från Uppsala, där cyklister har väldigt hög “status” i trafiken, till Melbourne, är verkligen ett miljöombyte.