Jag har efter en dryg månads ganska intensivt läsande trängt igenom Atlas Shrugged, Ayn Rand filosofiska tegelsten. Ska jag vara ärlig så hoppade jag över vissa delar av det 57 sidor långa talet i slutet av boken, men jag tror att jag fattade poängen ändå. På svenska heter den Och världen skälvde, och den betraktas av vissa som ett av de stora filosofiska mästerverken. Jag är skeptisk.

Här passar jag på att slänga in en spoilervarning. Om man har tänkt att läsa boken eller se filmen (Brangelina i huvudrollerna) och inte vill veta vad den handlar om kan det vara en bra idé att sluta läsa nu.

Boken utspelar sig i en uppdiktad framtida verklighet (framtida då boken skrevs, 1957), där de flesta av världens stater har förvandlats till “folkstater”. Även i USA, det sista fria landet, är man på väg i den riktningen, och bland etablisemanget i Washington ses företagare som utsugare och politiken utformas för att hjälpa de utsatta, de som behöver hjälp, på bekostnad av de som har skaffat sig medel genom eget arbete. Bokens huvudpersoner är Dagny Taggart, driftchef på landets största järnväg och Hank Rearden, landets största stålproducent. Handlingen går ut på att landets tänkande, producerande elit, under ledning av John Galt, bokens hjälte, går ut i strejk. I en gömd dalgång i Klippiga bergen samlar Galt gräddan av den intellektuella eliten, i väntan på att den inkompetenta regeringen ska köra landet, och sin egen regim, i botten.

Rands filosofi, objektivismen, utgår ifrån att människan är en rationell, tänkande, produktiv varesle, att det finns en objektiv sanning och att människan i sina handlingar måste utgå ifrån de saker som han vet, samt att varje människas största ansvar är att värna det egna livet och den egna lyckan. Jag uppskattar de grundtankarna.

Jag har två stora invändningar mot boken och de tankegångar som Rand ger uttryck för. Den första är att hon är otroligt elitistisk. Hon har absolut ingen sympati för andra människor än de absolut mest talangfulla och ambitiösa. Rand verkar se dessa människor som inte bara obetydliga, utan förkastliga. De lämnas helt åt sitt öde. I slutet av boken illustreras detta med all önskvärd tydlighet av att Dagny Taggart kallblodigt skjuter en vakt som inte kan bestämma vilken av två motstridiga order han ska följa. “Choose or die!”

Den andra invändningen är en övertro på den ideologiska, omvälvande politikens möjligheter. Rand förespråkar en kapitalistisk revolution, och hon har receptet färdigt för hur världen sedan ska byggas upp och styras. Detta synsätt är, oavsett hur goda intentionerna är, oavsett hur genomtänkt planen är, dömt att misslyckas.

Jag ser Rands filosofi som en god sed att leva efter, medan Rand i minst lika stor utsträckning ser den som grunden för ett politiskt system. Ett sådant system blir per definition totalitärt eftersom det förutsätter att alla följer denna moral. Politik måste vara en dynamisk verksamhet, som ständigt rättar till fel som uppkommer och rättar sig efter befolkningens moral. Det system som Rand efterfrågar kan således inte fungera om inte alla delar de moraliska utgångspunkterna, precis samma fälla som kommunismen faller i.

Världen är i ständig förändring och politiken måste ständigt förändras för att inte bli omodern. Viktigast i den processen är inte någon särskild ideologi, utan de demokratiska principerna, prnciperna för hur staten styrs. Även dessa måste vara föränderliga och kräver en balans mellan att få med så många människor som möjligt i beslutsprocessen (eftersom politik är det som berör alla i en stat bör alla ha rätt till en åsikt) och att kunna ta ett beslut och genomföra det, samt att denna process måste vara tillräckligt snabb och effektiv. Detta är ett område där mer tankearbete borde utföras.

Bokens stora förtjänst är istället hur den fullkomligt manglar sönder och samman de moraliska principerna som kommunism och socialism bygger på. Rand, själv uppväxt i Sovjet, betar av alla kommunismens delar och visar att de inte bara är praktiskt, utan också moraliskt förkastliga. De argumenten behövdes säkerligen för femtio år sedan, då Sovjet fortfarande var en stormakt och kommunismen var på frammarsch, och de behövs än idag. Problemet är att boken med sina knappa 1100 sidor är rätt jobbig att ta sig igenom. Hon hade utan problem kunnat skala bort ett par, tre hundra sidor. Om målet med boken var att få så många som möjligt, särskilt de som skulle behöva det mest, att fundera över dessa frågor hade ett mer tillgängligt format varit att föredra.

Trots allt tycker jag att boken är väl värd att läsa. Den är utmanande och tvingar läsaren att själv fundera över och ta ställning i viktiga frågor. Det kanske är detta som är dess största förtjäst egentligen.

Andra om boken. Mycket har sagts om den, en del är läsvärt.