Nu har jag sagt adjö till de sista kompisarna som lämnar Melbourne efter den här terminen (utom mina resekamrater förstås). Lite vemodigt måste man säga. Jag kommer att sakna dem.

Alfred kommer att få stanna hemma, så det lär inte bli något bloggande de närmaste veckorna. Om ni vill hålla koll på vad jag pysslar med kan ni titta in på min twitter, där jag kommer att berätta lite kort om vad jag gör och om jag lever eller inte. Imorgon ska jag dyka vid Stora Barriärrevet. Kan bli kul…

En efter en lämnar utbytesstudenterna nu Melbourne. De flesta har bara kommit hit för en termin, istället för ett läsår som oss Uppsalastudenter. Jag har dock “tur” på så sätt att ganska många av de jag brukar hänga med blir kvar även nästa termin. Men även de som bllir kvar nästa termin försvinner iväg på diverse resor. Och precis som jag är det många som väljer att resa längs östkusten under vinterlovet. Inte konstigt, vädret inbjuder till resor norrut. Det är hur som helst grymt skönt att vara ledig. På söndag drar jag upp till Cairns för att sedan ta mig söderut. Det är egentligen bara första delen av resan – mellan Cairns och Gold Coast – som är planerad. Först ska det dykas vid Stora Barriärrevet, sedan ska det seglas på Whitsundays och köras runt på Fraser Island. Resten får vi se hur det blir med, men jag funderar på att fortsätta med Greyhoundbussarna till Sydney och Canberra. Känns ju som att man borde ha sett operahuset innan man åker hem.

Igår var jag på East Brunswick Club igen. The Lucksmiths, i mitt tycke ett av Australiens bästa band, stod för underhållningen. Mycket kul att se dem live, särskilt på deras “hemmaplan”. Perfekt som tentafest. Upphör aldrig att imponeras av hur bra livescenen i Melbourne är.

Jag förvarar den största delen av det jag värdesätter på Alfred. Bilder, skoljobb, musik, filmer… Allt finns på min vackra MacBook.

När jag frågade folk om det politiska landskapet under min första tid här i Melbourne fick jag höra att folk var ganska nöjda med Kevin Rudd. Under våren har hans smekmånad visserligen tagit slut och han har fått ta kritik för det skenande bensinpriset (en liter kostar nu runt $1.70, ungefär 10 kronor) och skenande inflation. Det andra jag fick höra var att det inte fanns särskilt många bra alternativ till Rudd, eftersom “oppositionsledaren Brendan Nelson är djävulen själv”. Det är tydligen en uppfattning som är förvånansvärt PK här. I dagens The Age kunde man i nöjessidorna läsa om den nya tv-serien Reaper, om en kille som får i uppdrag av djävulen att hämta utflugna själar och ta dem tillbaka till helvetet:

“Ray Wise, who plays the devil, has matured to bear a striking resemblance with Opposition leader Brendan Nelson.”

Får mig att fundera på om Mona Sahlin hade passat i Meryl Streeps roll i The Devil Wears Prada… Inte omöjligt.

Melbourne uni har ungefär 35 000 studenter. Av dessa är runt en femtedel international students, studenter som inte är australiska medborgare eller utbytesstudenter. Dessa studenter betalar mycket pengar, mellan 120 000 och 340 000 kronor per läsår, för sin plats här. De flesta av dem är asiater från mer eller mindre välbärgade familjer. Många får också studierna betalda av sina hemländer. En kille från Dubai får inte bara studieavgifterna, utan även levnadskostnaderna, betalda. Många kommer från Kina, Malaysia, Thailand, Korea och Singapore. Inte så konstigt att de kommer hit. Melbourne Uni ligger bra till geografiskt sett och har ett bra rykte – det har rankats som ett av världens tjugo bästa universitet. Att det pratas engelska är förstås också en stor fördel. Dessa utländska studenter bidrar starkt till att finansiera utbildningen för inhemska studenter, som har betydligt lägre avgifter som de dessutom oftast får betalda av staten, dels i form av lån och dels i form av bidrag.

Sverige har bra universitet. Uppsala står sig mycket bra i jämförelsen med Melbourne Uni, i min mening. Det märks dock att univeristet här har lite mer pengar att röra sig med. Lärarna kan lägga lite mer tid på undervisningen och lokaler och utrustning är lite mer påkostade. Det märkt också att studenterna har mindre pengar att röra sig med. De flesta bor kvar hemma hos föräldrarna om de har möjlighet och de flesta har extrajobb. Det gör att de tillbringar mindre tid med att plugga. Dessutom är terminerna betydligt kortare här än hemma. Undervisningen pågår bara i tolv veckor mot ungefär arton veckor i Uppsala.

Om svenska universitet skulle ta ut avgifter av utomeuropeiska studenter skulle universiteten få ett mycket välkommet tillskott i kassan, pengar som skulle kunna användas till att göra utbildningen ännu bättre. Det kan inte vara dåligt, särsilt inte om det kombineras med ett stipendiesystem, som Leijonborg föreslår.

Australien är numera världens tjockaste land, enligt en färsk undersökning. Nio av landets 21 miljoner invånare är överviktiga. Jag är inte förvånad. Den australiska mathållningen är en blandning av det brittiska bacon&egg-köket och en ganska vedervärdig bbq-kultur, som mest består av avskyvärda snags. Som tur är finns det gott om utländska delikatesser att köpa. China town här i Melbourne har många fina restauranger. Allt är dock inte lika bra. Jag har fortfarande inte hittat en vettig pizza här.

Den andra delförklaringen är att australier inte tränar i samma utsträckning som exempelvis svenskar. Göteborgsvarvet hålls i en stad med knappt 500 000 invånare, och lockar årligen runt 40 000 deltagare (fler skulle säkert springa om det fanns plats). Det största loppet i Melbourne, som har dryga 3 000 000 invånare, heter Run Melbourne och lockade i år drygt 11 000 löpare. Då ska man också veta att man i Run Melbourne kan välja mellan ett gäng olika distanser, från 5km till halvmarathon, medan Varvet enbart är en halvmara. Det är kort sagt inte särskilt populärt med löpning här.

Jag var en av dem som sprang 10 milometer runt Melbournes centrala delar i söndags. Tyvärr har jag varit förkyld de senaste tre veckorna, så min redan dåliga form har ytterligare försvagats. Förkylningen hade inte heller hunnit släppa helt, så det var segt att ta sig runt. De första 4 kilometrarna gick på runt 4.20 min/km vilket jag var ganska nöjd med efter omständigeterna, men sedan tog kroppen slut och jag stapplade i mål på 45.44. Det betyder alltså att jag har tappat mer än fem minuter på milen sedan mitten av oktober. Deprimerande.

Regeringen vill nu tillåta användning av PKU-registret för polisiära ändamål. Jag tycker väl att det skulle vara bra, eftersom det skulle öka chanserna att hitta brottslingar i många fall. Men å andra sidan borde staten inte bryta redan ingågna avtal som säger att blodproven inte får användas på detta sätt. Också intressant här är nej-sidans andra huvudargument: Att registret gjorde att Anna Lindhs mördare kunde fällas. Vänta. Stopp. Hold your horses. Om ni vill att registret inte ska användas av polisen borde ni kanske inte ta upp det mest lyckade fallet där registret har använts i detta ändamål, ett fall där registret gjorde att en mördare kunde dömas.

Alla andra bloggar i Sverige har väl redan skrivit minst någon rad om FRA-lagen redan. Jag har inte tyckt att jag har haft något direkt att tillägga i debatten utöver det jag sade när förslaget presenterades, det mesta har sagts redan. Men det kanske kan vara intressant att påpeka att nyheten har tagit sig hela vägen hit till andra sidan. The Australian, som är den mest “seriösa” tidningen här på så sätt att den skriver mest om vad som händer i Canberra, tar upp svenskarnas “Big Brother”-lag. Jag tycker att två saker är intressanta att ta med sig från FRA-debatten. För det första borde det bidra till att sätta igång en debatt om hur vår demokrati fungerar. Det är förhållandevis uppenbart att riksdagsmän undviker att följa sin övertygelse om denna strider mot partilinjen. Det är inte en hållbar situation, och det är absolut något som grundlagsutredningen borde ta med sig i sitt fortsatta arbete. För det andra tycker jag det är intressant att nätet, och bloggosfären, på allvar har blivit en politisk kraft att räkna med. Petter Wennblad från Neo har dragit igång ett föredömligt initiativ, Facebook-gruppen “Var är Sten Tolgfors?“, där man kan rapportera in observationer av vår övervakningsglade försvarsminister. Lillebror kan också övervaka…

Fick ett paket hemifrån Sverige idag. Det var ihoptejpat med tejp med texten “Quarantine passed”. Inuti låg en lapp där det stod att brevet hade öppnats, men att inget hade avlägsnats och en broschyr från karantänmyndigheten om varför det är så viktigt för dem att öppna brev. Kommer FRA också att skicka med små hälsningar som bilagor i alla brev de har läst, måntro?

Innan jag åkte till Australien visste jag inte vad procrastination betydde. Det är en av de luckor i min engelska som nu har täppts till. Oxford’s English Dictionary definierar ordet såhär: “delay or postpone action; put off doing something”. Jag har alltid varit bra på att skjuta upp saker. Och efter år av hemtentor, PM och inte minst uppsatsskrivande har min teknik förfinats till fulländning. Jag vill minnas att Cynisk & Småsur startades under en hemtentaperiod för ett par år sedan. Och det må erkännas, internet har gjort förhalningsprocessen betydligt enklare och mer effektiv än den var tidigare. Förr i tiden kunde man städa sitt rum, titta på Aktuellt, sen var man helt enkelt tvungen att ta tag i det man skulle göra om man inte var så desperat att man kunde tänka sig att plåga sig igenom Landet Runt eller Café Norrköping. Nu finns det alltid något som faktiskt är intressant på riktigt att upptäcka bland Googles ändlösa länkskafferi.

Igår skaffade jag twitter, till exempel. Klart man måste ha twitter.

Ja, det är tentaperiod i Melbourne. På torsdag är min första tenta, vältajmat dagen efter Sveriges avgörande match i EM-gruppspelet (som börjar 04.45 enligt min klocka). Som tur är går matchen på gratiskanalen SBS, så jag behöver inte ut och ränna på lokal för att se den. Men tillbaka till poängen. Tentaperiod betyder procrastination. Och jag har noterat att folk skjuter upp uppgifter mycket mer här än hemma i Uppsala. Jag tror att det beror på att man har möjlighet att skjuta upp saker. Tempot är lägre, uppgifterna är färre och enklare. Jag läste visserligen bara tre ämnen istället för fyra, som är normalt, men jag spenderade sällan mer än tre dagar i veckan i plugget och bara en gång åkte jag dit på helgen, och det var mest för att jag ändå var där och tränade badminton. Nästa termin ska jag försöka ta lite mer utmanande ämnen.

Nä, kanske dags att plugga lite igen…

Det känns som att det är dags att återuppväcka Veckans idiot, denna inte särskilt smickrande utnämning som jag då och då delar ut till förtjänta världsmedborgare. Jan Majlard är veckans pristagare, för sin krönika i SvD idag, en krönika som osar av rasism och nationalism.

“En gutt är inte alltid en gutt även om han är norsk medborgare” säger Majlard om den norske rekordhållaren på 100 meter, Jaysuma Saidy Ndure, som flyttade till Norge från Gambia 2002, 18 år gammal, för att vara med sin familj som redan bodde utanför Oslo. Där började han träna friidrott på allvar, där mötte han sin fru, och sedan han fick sitt norska medborgarskap 2006 tävlar han för sitt nya hemland. Detta gillar inte Majlard. Ndure är ju inte en riktig gutt. Han hyllar också Sepp Blatters protektionistiska planer som jag skrev om för ett tag sedan. Och inte vill vi väl ha svenska landslagsmän som inte är födda i Sverige? Inte Majlard i alla fall. Bara “riktiga” svenskar får spela i blågult.

Jag avskyr verkligen nationalism med sådana tydliga rasistiska undertoner. Jag har inget emot att framhålla det som är bra med Sverige eller att trä på mig blågult och heja fram vårt landslag. Men om jag visste att någon stängdes ute från blågult bara på grund att han var född på fel ställe, då skulle jag skämmas över att vara svensk. Idrotten ska vara en förebild, och obefogad nationalism är inte ett ideal som behöver mer spridning.

Veckans idiot är Jan Majlard.

I Queensland dricker man XXXX, en billig öl som inte direkt smakar något alls. Det brukar sägas att “XXXX will kill you”. Jag vet inte om det är folks snålhet eller det faktum att många faktiskt vill ha så mycket vattenkaraktär som möjligt på sin öl, men av någon konstig anledning är denna ölsort otroligt populär. Jag skulle vilja kalla det ett “intressant kulturellt fenomen”. För mig är det något som är intressant att testa på grund av att det säger något om samhället, men inget som jag direkt gillar.

The Dreaming Festival är också ett “intressant kulturellt fenomen”. Festivalen kallar sig “Australia’s International Indigenous Festival” och är framförallt en arena för aboriginsk kultur, men även andra ursprungsbefolkningar från olika delar av världen fanns representerade – från inuiter till maorier. Det bjöds på dansuppvisningar, workshops, filmvisningar, teater och en hel del musik. Kvaliteten var varierande, men en del saker var väldigt bra, som Andi & George, ett roots/soul-band med bra gung och The Message Stick, en dokumentär om en snubbe som har rest runt bland ett otal aboriginska stammar och fått dem att måla hans Land Rover. Även snubben själv, Michael Butler, och hans “Landy” var på festivalen. Det var en ganska liten festival med en riktigt skön stämning. Klientelet bestod till största delen av barnfamiljer och hippies. Övervintrade hippies, nybakade hippies och blivande hippies. Och så jag och tre fransoser.

Även om jag inte skulle vilja åka tillbaka dit så var det en fantastisk resa, som lärde mig otroligt mycket av en del av den australiska kulturen som jag inte tror att jag hade fått se mycket av annars och om vilka frågor som berör den här delen av Austrlien. Det är lätt att man missar sånt när man mest läser The Age, som ägnar all sin plats åt bensinpriset, footy, utegångsförbudet och lite mer om bensinpriset. Kevin Rudds ursäkt till den stulna generationen ekade fortfarande här, och inget drog ned så stora applåder som när Cathy Freemans OS-guld kom på tal. Dessutom är det förstås intressant att lära sig om kulturen i sig, och även om jag inte har lärt mig spela digeridoo än så har jag fått en ordentlig inblick i den aboriginska kulturen. Men på det stora hela är The Dreaming ändå festivalernas XXXX.

Veckans tisdagstema är “Retro”, och The Dreaming handlade mycket om tillbakablickande. Det finns en hel del bilder från festivalen på Flickr. Mitt bidrag visar sidan av The Message Stick. Meddelandepinnar användes tidigare av aboriginer för att visa att de hade tillträde till andra stammars landområde. På dessa pinnar ritades stammarnas specifika symboler och stamäldstens handavtryck.

Det var ett svårt val den här veckan, men till slut fastnade jag för den här bilden från Melbourne Grand Prix. Det var 39°C i skuggan och vi stod i den gassande solen i fyra timmar ungefär. Helt fantastiskt roligt. När bilden togs pågick det en flyguppvisning ovanför våra huvuden. Den lyckades jag tyvärr inte fånga på bild, planen var alldeles för snabba.

Nu är jag anmäld till Göteborgsvarvet 2009. Den 16 maj kommer jag att springa 21097.5 meter längs gatorna i Sveriges baksida. Jag är också anmäld till Run Melbournes millopp om knappa tre veckor. Tio kilometer längs Melbournes vackraste delar. Passande nog har jag dragit på mig en förkylning också. Just när jag hade kommit iång med träningen ordentligt. Men det är tydligen något som går nu.