Melbourne uni har ungefär 35 000 studenter. Av dessa är runt en femtedel international students, studenter som inte är australiska medborgare eller utbytesstudenter. Dessa studenter betalar mycket pengar, mellan 120 000 och 340 000 kronor per läsår, för sin plats här. De flesta av dem är asiater från mer eller mindre välbärgade familjer. Många får också studierna betalda av sina hemländer. En kille från Dubai får inte bara studieavgifterna, utan även levnadskostnaderna, betalda. Många kommer från Kina, Malaysia, Thailand, Korea och Singapore. Inte så konstigt att de kommer hit. Melbourne Uni ligger bra till geografiskt sett och har ett bra rykte – det har rankats som ett av världens tjugo bästa universitet. Att det pratas engelska är förstås också en stor fördel. Dessa utländska studenter bidrar starkt till att finansiera utbildningen för inhemska studenter, som har betydligt lägre avgifter som de dessutom oftast får betalda av staten, dels i form av lån och dels i form av bidrag.

Sverige har bra universitet. Uppsala står sig mycket bra i jämförelsen med Melbourne Uni, i min mening. Det märks dock att univeristet här har lite mer pengar att röra sig med. Lärarna kan lägga lite mer tid på undervisningen och lokaler och utrustning är lite mer påkostade. Det märkt också att studenterna har mindre pengar att röra sig med. De flesta bor kvar hemma hos föräldrarna om de har möjlighet och de flesta har extrajobb. Det gör att de tillbringar mindre tid med att plugga. Dessutom är terminerna betydligt kortare här än hemma. Undervisningen pågår bara i tolv veckor mot ungefär arton veckor i Uppsala.

Om svenska universitet skulle ta ut avgifter av utomeuropeiska studenter skulle universiteten få ett mycket välkommet tillskott i kassan, pengar som skulle kunna användas till att göra utbildningen ännu bättre. Det kan inte vara dåligt, särsilt inte om det kombineras med ett stipendiesystem, som Leijonborg föreslår.