Jag var tvungen att skaffa ett nytt bankkort, efter ett litet missöde under semesterresan. Kortet kom i tisdags. Dagen efter kom ett brev där det stod att pin-koden kommer i ett separat brev. Idag kom brevet med pin-koden. Så jag passade på att dra till univeritetet och skaffa ett nytt studentkort. På Science Student Centre hade de ingen aning om hur man tar betalt (det kostar $20 att ersätta ett borttappat kort), men efter en kvarts läsande i manualer, knappande på datorer och rynkade ögonbryn lyckades den samlade personalstyrkan där skicka iväg mig lite fattigare, men med ett nytt kort. Har man ett studentkort kan man ansöka om ett “concession card”, ett rabattkort som ger betydligt billigare biljetter på kollektivtrafiken. Där tog det dock stopp. På Melbourne Central kunde man bara skaffa ett sådant kort före halv åtta på morgonen och efter halv sju på kvällen. Hos The Metshop, som bara säljer biljetter till kollektivtrafiken och inget annat, kunde man inte heller hjälpa till. De skulle nämlligen stänga om en halvtimme. “Kom tillbaka imorgon efter halv nio.”

Fick för övrigt påhälsning av biljettkontrollanter på tåget hem efter mitt flyg i tisdags. Jag hade ingen biljett, mitt klippkort försvann med alla mina andra kort i den borttappade plånboken och jag hade faktiskt inte tid att skaffa ett nytt när jag sprang från flygbussen till perrong 12, där tåget mot Upfield stod och väntade. Dessutom är portarna öppna på Southern Cross Station efter att biljettluckorna har stängt för kvällen. Inte trodde jag att någon skulle kolla om jag hade biljett eller inte. Inte märkte jag när de kom heller, jag satt och lyssnade på A perfect circle med blicken långt i fjärran. Nåväl. Jag blev förstås väldigt nervös när de frågade efter biljett, inte bara för att jag satt där utan, utan också för att connex biljettkontrollanter är sjukt läskiga. De ser ut som biffiga nattklubbsdörrvakter, de har fördas i grupper av 6-8 och är alla klädda i långa rockar a la Neo i The Matrix. Jag förklarade att jag faktiskt inte hade haft tid att skaffa någon biljett, att jag varit tvungen att springa för att hinna med tåget (som faktiskt var det sista för kvällen). Jag nämnde inte att jag hade tappat bort min plånbok, det kändes som att det hade varit lite för mycket. De köpte min historia i alla fall, antagligen hjälpte min brytning (som av någon anledning blev väldigt tydlig när jag pratade med vakterna), och jag slapp undan med en varning. Tur det, de har ganska höga bötesbelopp.