Man får ofta höra när det är kallt i Melbourne att “det är väl du van vid”. Jo, brukar jag säga. Jag har minsann spelat fotboll i –10°C. Men ibland träffar man på folk som inte riktigt vet var de har Sverige och undrar om vi har fyra årstider. Det finns alla sorters människor. Hur som helst är det kallt i Melbourne för tillfället. Gårdagen var den kallaste på fyra år (det blev inte ens 10°C) och det regnade frekvent. Samtidigt lade strömmen ner i halva 49 Sutherland st. Tjejernas rum och tv-rummet (och värmeanläggningen) är strömlösa. Internet var också nere ett par dagar, innan vi insåg att vi hade förlängningssladdar. Men det är fortfarande riktigt kallt.

Trots allt gillar jag verkligen det här huset. Det är inte för rent (vi äger ingen dammsugare), inte för smutsigt (inga kackerlackor), inte för stort (inget rum är tomt) och inte för litet (allt får plats). Och mina kombos är fantastiska. Inte för stökiga, inte för pedantiska, bakar kakor med jämna mellanrum, bjuder gärna på en kram när det behövs och får precis som jag panik när internetuppkopplingen inte funkar.

Otway fly är en av attraktionerna längs Great Ocean Road. För $15 får man inte bara knalla runt bland trädtopparna, utan man får också se ett gäng plastdinosaurier i naturlig storlek. Det ni.

Idag gjorde jag min andra tripp till MCG för att kolla på footy, när Richmond mötte Hawthorn. Senast jag var där var det visserligen mer folk där, men bristen på supporterkultur var lika stor idag. Det var visserligen två-tre snubbar som hade gigantiska pompoms i Richmond Tigers färger. Men hejaramsor har inte nått till den här delen av världen, och vågen är förbjuden(!) på arenan. På Telstra Dome, den andra stora arenan i staden, är vågen i princip omöjlig att utföra, eftersom de olika sektionerna är åtskilda av stora betongpelare, vilket gör att vågen alltid stannar efter ett kvarts varv.

Bättre är det med publiken på konserterna i staden. Musikscenen i Melbourne, jag tror jag har sagt det tidigare, är fantastisk. I stort sett alla större konserter säljer slut på nolltid, och publiken är kunnig och engagerad. Idag såg jag Death Cab For Cutie på Palace Hotel, och de gjorde en riktigt bra spelning. Publiken sjöng med i varje sång.

Usain Bolt lekte hem 100-metersfinalen i fågelboet idag. Grymt imponerande. Det var en bra OS-kväll idag, med fotbollskvartsfinaler, Redeem Team mot Spanien och friidrotten förstås. Jag tror för övrigt att Mr Bolt har druckit Powerthirst. Själv har jag börjat lira Ultimate. Rolig och utmanande sport. Dessutom verkar laget vara ett riktigt trevligt gäng.

Johan Staël von Holstein gjorde nyligen ett positivt uttalande om Singapore. Detta har gjort ett gäng liberala bloggare upprörda, eftersom de anser att hyllningar till diktaturer borde vara något som folk “från den egna ringhörnan” avhåller sig från. De har rätt. Men…

Jag har pratat med några kompisar från SIngapore. De håller också med, diktatur, och allt som det för med sig i form av kontrollsamhälle, bristande mänskliga rättigheter och hårda lagar, suger. Men, tillägger de, det där handlar ju “bara” om politik. Och politik är lyckligtvis en ganska liten del av livet. En del kineser jag har pratat med resonerar på samma sätt. Visst skulle det vara kul att ha en demokrati, men det finns viktigare saker i livet än att haka upp sig på vad politikerna sysslar med.

Och visst säger det något om dessa samhällen. De behöver inte bry sig om vad politikerna sysslar med. Och just den inställningen är nog många politikers smala lycka, såväl i diktaturer som i demokratier. Tänk om en bred majoritet av folket faktiskt brydde sig om prioriteringarna i höstbudgeten för att skapa sig en egen åsikt och göra sin röst hörd. Det skulle se ut det.

Pratade förresten med en kompis som just kommit tillbaka till Singapore från ett år i Uppsala. Hon tyckte att det var för varmt, och hon saknade de rymliga rummen i Flogsta höghus.

Kort sagt. Det finns mycket annat som är viktigare här i livet än politik. Och så länge det påståendet stämmer kan vi skatta oss lyckliga.

Tanken var att vi skulle gå på en konsert i fredags. K-Oscillate hade singelsläppsfest på East Brunswick Club. Det råkade bli så att vi blev kvar framför tv:n och kollade på OS-invigningen istället. Att det regnade kan ha haft med saken att göra. Vi förundrades över den lilla ungen som sjöng någon patriotisk sång. Att det var för bra för att vara sant var vi ganska övertygade om i vilket fall. Jag trodde att hon var framavlad med os-invigningen som enda syfte i livet, eller möjligtvis att hon var en android. Verkligheten visade sig vara något mer konventionell. Parallellen till Milli Vanilli känns inte helt långsökt.

Kina visar upp en vacker yta under OS. Men ytan verkar vara allt de är intresserade av. De lyckas dock inte förhindra sprickor i fasaden, som visar hur det ser ut där bakom. Och det förtar liksom hela upplevelsen. När Peter Pan flyger runt vill man inte se linorna som håller honom uppe. Det blir som en trollerishow där det är pinsamt uppenbart hur alla illusioner går till. Det blir bara tragiskt.

Detta måste sannolikt även kineserna inse. Frågan är då varför de ändå fejkar fyrverkerier och byter ut fula sångare mot söta mimare. Jag tror att svaret ligger i den kinesiska mentaliteten. De vill visa upp den bästa showen de kan. Om det blir “bättre” av att göra en Rednex, då gör de en Rednex. Kina handlar inte om att saker är vad de ser ut att vara. Tvärtom. Kina är en diktatur som uppger sig för att vara en demokrati, en kapitaliststat som uppger sig för att vara kommunistisk. Och de är nöjda med att ha det på det viset.

Såg ett repotage om en kinesisk familj vars hus stod ivägen för den nya simstadion i Beijing. De bor nu i ett skjul utanför staden. Mannen i familjen är svårt sjuk, men de har inte råd med sjukvård. De var otroligt stolta över sitt hemland när det kollade på tv-sändningen av invigningen. Jag antar att det har med saken att göra på något sätt.

Det bästa vandrarhemmet längs Australiens östkust är sannolikt Cool Bananas i Town of 1770. Föreståndaren visste våra namn innan vi ens hade träffats. Ovanligt och mycket trevligt. På kvällarna kom en gubbe och gjorde billig middag åt oss, med pannkakor till efterrätt. Det bästa var dock hängmattorna. Good times.

Jag spenderar en hel del tid framför tv:n nu under OS. Är man sportnörd så är man. Tyvärr tvingas jag uthärda de ojämförligt sämsta sportsändningarna i televisionens historia, Channel Sevens OS-program är inget annat än katastrofalt. Igår såg jag fram emot bataljen mellan USA:s Dream Team (eller Redeem team, som de kallas i år, efter missen i förra spelen) och Kinas basketlandslag. Sändningen började ett par minuter efter matchen, och innan första periodpausen hade de hunnit med två reklamavbrott, mitt under pågående spel. Så fortsatte det även resten av matchen. Dessutom valde de att hoppa över till en eftersänd boxningsmatch under tio minuter mitt i. Samma historia var det när Australien mötte Argentina i fotbollsturneringen. SBS har bättre sändningar, men de visar ofta tråkiga sporter, som beachvolleyboll och vattenpolo.

Mina kombos är inte lika intresserade av spelen. Ibland kommer de förbi och frågar “Har vi vunnit något?” eller “Kan vi kolla på något intressant istället?”. Jag redogör för de australiska bravaderna eller försöker övertyga dem om att damernas linjelopp är fantastiskt rafflande. Sen kollar vi på ett par avsnitt av Mighty Boosh. Alla nöjda och glada.

Efter en dag vid Stora Barriärrevet är man ganska slutkörd. Vi träffade det här trevliga amerikanska paret på vår dyktur i Cairns. Tror nästan att det är det roligaste med att resa, alla “single-serving friends“. Och alla fina bilder man tar, förstås.