Efter nio månader i Australien är det inte utan att jag börjar bli lite fäst vid det här stället. Vad finns det då för anledningar att tycka om landet down under? Jag skulle kunna göra en egen lista, kanske kommer jag att göra det någon gång, det får framtiden utvisa. För tillfället får det räcka med den här listan från Liam Shiels:

1. You can go to jail for not voting.
2. Our national heroes are a bank robber and a horse.
3. Our most solemn national holiday celebrates a military defeat.
4. EVERYTHING can kill you. I’ve almost been killed by trees more than I’ve almost been killed by snakes.
5. When it rains, people say ‘Oh, good.’.
6. We have a public holiday for a horse race.
7. Posh sports just don’t stay posh in Australia. Anyone can sail, play golf, cricket, rugby or race cars. Anyone can do it, really.

Här hade vi inte så mycket till höst. I alla fall inte den typ av väder som man i Sverige förknippar med den årstiden. Och när det väl var höst i Melbourne var jag annorstädes. Runt sjudraget på morgonen låg en tät morgondimma över Woodford, som när den här bilden togs var värd för The Dreaming Festival. Jag är alltid uppe tidigt när jag tältar, av någon anledning. Kanske för att det är ganska trevligt att sitta och se solen gå upp och bränna bort moln och dimma.

Min kombos gamla skruttiga dator kastade in andduken för ett par veckor sedan. Jag informerade då om att det ryktades om uppgraderingar av Apples bärbara datorer inom en snar framtid. Den uppdatering kom i tisdags. Nu har de nya datorerna hittat till Melbourne, och hon har nu köpt en sprillans Macbook. Jag och Alfred är något avundsjuka.

Annars rullar det på bra här. Jag har en veckas plugg kvar innan swotvac (plugga-inför-tentor-lovet) börjar. Då bär det av till Tasmanien och ett par dagars vandring på Overland Track. Vanligtvis avsätter folk sex dagar till denna vandring. Vi hoppas att klara av den på fyra. Men det borde inte vara något problem för vältränade gossar som jag och Mike.

Regeringen planerar en lag som gör att upphovsrättsinnehavare ska kunna begära ut information om misstänkta fildelare. Dessa uppgifter ska sedan användas till att starta rättsprocesser eller till att “påpeka för den skyldige personen att han eller hon begått en överträdelse”. Starta rättsprocesser behöver man inte ha personuppgifter för att göra, det skulle räcka med att lämna över bevisningen till polisen så kan de hämta personuppgifterna om de bedömer att det finns skälig misstanke om brott. Den viktiga effekten av den här lagen är att upphovsrättsinnehavare – i praktiken de stora film- och musikbolagen – ska kunna hota misstänkta fildelare med “åtgärder” om de inte betalar ett skadestånd. På engelska kallas det Vigilante Justice.

Men man borde väl inte förvånas över detta. Vigilantes är populära. The Dark Knight drog fulla hus i biosalongerna tidigare i år och Dexter, om en seriemördare med sin egen moralkod, är en av de mest populära tv-serierna just nu. Jag tror att detta har att göra med en misstro till staten – till politiker och till rättsväsende. När vi inte längre kan lita på dem som borde skydda oss vänder vi oss till de som erbjuder ett alternativ. Dexter tar hand om mördare och våldtäktsmän som inte polisen lyckas hitta, Batman känner att han behövs, för att göra det som en korrupt och inkompetent poliskår inte klarar av. Det är säkert den känslan som fick politikerna att driva igenom den här lagen. Samma känsla av otillräcklighet som gör att lagar om massavlyssning och kameraövervakning går att driva igenom så lätt. De insåg att rättsväsendet inte hade resurser att behandla alla fildelningsbrott, och antipiratlobbyisterna sa “vi kan göra det istället”. Själv är jag sådär gammaldags att jag fortfarande tror att det är dumt att rucka på demokratiska principer om ett självständigt och oberoende rättsväsende.

Spanarna fyller 20 år denna höst och jag tänkte jag bjuda på en egen spaning.

Mitt första exempel kommer från Chris Anderson, redaktör för teknikmagasinet Wired och författare till The Long Tail, som nästa år kommer ut med sin nya bok Free! – Why $0.00 Is the Future of Business. Där presenterar han teorin att framtidens affärsidé är att ge bort sina produkter.

Jag tror att han har rätt, och tänk bara på alla saker som vi kan få gratis nu för tiden – från tidningar till obegränsat lagringsutrymme på nätet till musik. Men samtidigt är det lite konstigt att vi i allt större utsträckning efterfrågar gratisprylar samtidigt som vi blir rikare och rikare. Och det är ju inte så att vi slutar att spendera pengar. Så vad är det då som händer? Jo, pris håller på att bli en boolesk variabel, som kan anta två värden – sant eller falskt. Vi bryr oss allt mindre om vad något kostar, om vi väl betalar för det.

Detta exemplifieras bra av shoppingsajten zoovillage, som är en sida där hippa och coola människor kan köpa kläder online. När man surfar runt där på jakt efter de perfekta tubrörsjeansen kan man nu inte längre sortera produkterna efter pris, utan bara efter datum och namn. Vad kläderna kostar anses numera vara av sekundär betydelse.

Nu har jag inte varit ute i Sverige på ett tag, men här i Melbourne är det i alla fall så på fler och fler ställen att drinklistorna inte har priset utmärkt, som om vi inte brydde oss. Och det är nog precis det folk inte gör längre. När matpriserna började stiga kraftigt tidigare i år blev det kravaller på många håll – Marocko, Argentina och Senegal är bara några exempel. I Sverige brydde sig dock väldigt få om detta. De som väl tog upp frågan gjorde det inte på grund av den egna ekonomin, utan av omsorg för andra. Journalisterna frågade inte Göran Hägglund eller Anders Borg om utvecklingen, utan de vände sig direkt till biståndsminister Gunilla Karlsson. Att de svenska matpriserna också steg var inte särskilt viktigt.

Allt detta är väl en naturlig följd av den ökade rikedomen antar jag. Vi har mer pengar att spendera, samtidigt som vi blir mer bekväma. Att jämföra priser och att hetsa upp sig över prisökningar är jobbigare än att betala. Och allra bekvämast är det när vi slipper betala över huvud taget. I takt med att vi blir rikare spår jag att den här utvecklingen kommer att fortsätta i samma riktning. Så det är väl rimligt att gissa en lätt tillbakagång om vi nu är på väg in i en recession, men det kommer att vända uppåt igen, så bli inte förvånad om du om några år ser prislappar utan siffror, med bara ordet ‘ja’ eller ‘nej’ på.

Uppdatering: DN uppmärksammar tillgivelsen med en artikel och ett snyggt bildspel.

På eftermiddagarna är det trafikkaos i Melbourne. Det blir ännu lite roligare att cykla hem när man är snabbare än alla bilar som åker åt samma håll. På vissa ställen blir det dock alltid ordentliga problem när det är trafikstockning. Här, strax norr om universitetet, fastnar ofta bilar mitt i korsningen vilket gör att ingen kan åka åt något håll. Igår var det värre än på länge, och vi fick stå och vänta på den här lastbilen ett par minuter. Ingen panik för mig dock, jag hade Tiger Lous nya album i öronen och hade inte bråttom till föreläsningen.

Fotbollssäsongen (australisk fotboll alltså) avslutades för ett par veckor sedan och jag tänkte att det skulle bli skönt att slippa hysterin som omger den där obskyra sporten här nere i Victoria. Om jag baara visste… För det som har tagit plats i AFL:s ställe är framförallt cricket, tätt följt av galopp. Helt otroligt. Jag trodde aldrig att jag skulle uppleva den dag då jag bytte kanal när sportnyheterna började, men nu är den dagen här. Det är verkligen ett konstigt folk det här.

För drygt två veckor sedan inhandlade jag en ny iPod Nano. Apple släppte ju ganska nyligen en uppdatering av sina ipods, och nanon återfick sin långsmala form som den hade i de två första varianterna. Generation fyra av ipod nano finns i en skrälldus av olika färger, och jag föll för den gula. Plånboken fick bestämma storleken på minnet, så därför blev det den mindre varianten med 8GB flashminne.

Nanon är väldigt liten och tunn och den smiter utan problem ner i de tajtaste av jeansfickor. Samtidigt känns den väldigt solid, så även om man inte gärna slänger en sån skönhet omkring sig hur som helst behöver man inte vara rädd att den går i bitar om man skulle tappa den i golvet. Nytt i den nya modellen är en accelerometr som känner av om man vrider och vänder på ipoden. Om man vänder den på sidan visas albumen i Cover Flow. Det är väldigt snyggt och funkar bra för att navigera. Jag upplever det dock som ett problem ibland, när spelaren ligger i fickan vill man gärna kunna ändra volym utan att ta upp den, men det funkar inte om spelaren råkar vara i Cover Flow-läge. Uppdatering: Detta problem är fixat i en ny firmware-uppdatering.

Annars är det mesta positivt med nanon. Skärmen är fantastisk – stor, ljus, skarp och framförallt väldigt motståndskraftig mot repor. Ljudet är bra, även om jag skulle önska att man kunde ställa in EQ:n manuellt istället för att välja bland förinställda lägen. Att navigera går snabbt och smidigt när man har vant sig vid klickhjulet, vilket går på en knapp dag. Samspelet med iTunes prickfritt. Kontakter, kalendrar, bilder och musik synkroniseras direkt när man kopplar in spelaren i USB-porten.

Bilder och videoklipp ser riktigt snygga ut, men det är ett meck att konvertera filmer till rätt format för ipoden. Skulle sitta fint om itunes kunde göra det automatiskt, precis som bilder skalas om när de överförs. De två spelen som följer med är helt ok, och om man tröttnar på dem kan man köpa nya för 45 spänn styck på iTunes store. Jag skaffade Zuma, som är ett riktigt roligt “skjut-färgade-bollar-så att-de-försvinner”-spel och så fort man har glömt att man istället kunde ha köpt sex liter glass för de pengarna tycker man att det absolut var värt det. En annan rolig grej är att man kan byta till slupvis vald låt genom att skaka spelaren. Det kan tyckas rätt onödigt, men är faktiskt ganska bra om man lyssnar på ett album men bestämmer sig för att man vill ha något helt annat. Har man sladdriga brallor kan det nog tänkas att man vill stänga av funktionen, för det kan hända att spelaren byter låt när man inte hade tänkt det.

Farligt dyr är den inte heller. AU$199 blir i dagens växelkurs strax under tusenlappen. Man får vara glad att australien har lägre ipod-index än Sverige.

Finanskrisen märks väldigt tydligt här i Australien. Dagens börshandel var den värsta på 21 år och tidningarna har döpt dagen till black friday. Den delen av finanskrisen berör mig inte särskilt, eftersom jag inte har några aktier här. Värre är att dollarkursen har störtdykt. Runt 15% av värdet har försvunnit mot svenska kronan sedan augusti, då jag växlade till mig en hel hög med pengar. Jag kan bara hoppas att det bättrar sig innan jag är tvungen att växla tillbaka pengarna jag har kvar.

I dessa Nobelpristider vill jag också passa på att tipsa om Ig-Nobelpriset, som delas ut varje år till forskning som världen hade klarat sig utan. Kemipriset i år delades mellan en forskargrupp som bevisade att Coca-Cola är spermiedödande och en forskargrupp som bevisade motsatsen. Tidigare vinnare är bland andra forkarna som försökte utveckla en gaybomb och gänget som formulerade Murphys lag.

Flinders street är gatan som alla som besöker Melbourne har varit på. Den är ganska svår att undvika, då i stort sett all kollektivtrafik går över den eller till Flinders street station. Och om man inte nyttjar kollektivtrafik kommer man antagligen att besöka Federation Square eller Yarra River, som ligger precis bredvid. När den gatan stängs ner märks det förstås. Inte bara var spårvagnssystemet satt ur spel, bilarna visste heller inte riktigt hur de skulle bete sig. Det var dock en imponerade syn att se ett tiotal massiva betongborrar göra processen kort med gatbeläggningen. Oljudet var öronbedövande, men trots detta var det en ganska stor publik som stod och beskådade det hela.

Slutet på min vistelse i Melbourne närmar sig med stormsteg. Det blir förstås lite mer konkret när man bestämmer datum för utflyttning och så. Att det är åtta månader sedan jag lämnade Sverige känns helt overkligt, tiden har gått otroligt fort. Om ytterligare två månader har jag flyttat ut ur 49 Sutherland st och kommer att befinna mig någonstans bland strandade valar och pensionärer. Nya Zealand alltså.

Fram tills dess ska jag försöka njuta så myket som möjligt av våren och allt den för med sig. I veckan inledde vi bbq-säsongen på en av de publika bbq-anläggningar som finns längs Yarra river. Det skulle vara sjukt trevligt om sånt kunde finnas i Sverige också. Bara att ta med sig sin biff och trycka på knappen. Inget tjafsande med kol eller engångsgrillar. Det är bland annat det som gör Melbourne till världens näst bästa stad.