För drygt två veckor sedan inhandlade jag en ny iPod Nano. Apple släppte ju ganska nyligen en uppdatering av sina ipods, och nanon återfick sin långsmala form som den hade i de två första varianterna. Generation fyra av ipod nano finns i en skrälldus av olika färger, och jag föll för den gula. Plånboken fick bestämma storleken på minnet, så därför blev det den mindre varianten med 8GB flashminne.

Nanon är väldigt liten och tunn och den smiter utan problem ner i de tajtaste av jeansfickor. Samtidigt känns den väldigt solid, så även om man inte gärna slänger en sån skönhet omkring sig hur som helst behöver man inte vara rädd att den går i bitar om man skulle tappa den i golvet. Nytt i den nya modellen är en accelerometr som känner av om man vrider och vänder på ipoden. Om man vänder den på sidan visas albumen i Cover Flow. Det är väldigt snyggt och funkar bra för att navigera. Jag upplever det dock som ett problem ibland, när spelaren ligger i fickan vill man gärna kunna ändra volym utan att ta upp den, men det funkar inte om spelaren råkar vara i Cover Flow-läge. Uppdatering: Detta problem är fixat i en ny firmware-uppdatering.

Annars är det mesta positivt med nanon. Skärmen är fantastisk – stor, ljus, skarp och framförallt väldigt motståndskraftig mot repor. Ljudet är bra, även om jag skulle önska att man kunde ställa in EQ:n manuellt istället för att välja bland förinställda lägen. Att navigera går snabbt och smidigt när man har vant sig vid klickhjulet, vilket går på en knapp dag. Samspelet med iTunes prickfritt. Kontakter, kalendrar, bilder och musik synkroniseras direkt när man kopplar in spelaren i USB-porten.

Bilder och videoklipp ser riktigt snygga ut, men det är ett meck att konvertera filmer till rätt format för ipoden. Skulle sitta fint om itunes kunde göra det automatiskt, precis som bilder skalas om när de överförs. De två spelen som följer med är helt ok, och om man tröttnar på dem kan man köpa nya för 45 spänn styck på iTunes store. Jag skaffade Zuma, som är ett riktigt roligt “skjut-färgade-bollar-så att-de-försvinner”-spel och så fort man har glömt att man istället kunde ha köpt sex liter glass för de pengarna tycker man att det absolut var värt det. En annan rolig grej är att man kan byta till slupvis vald låt genom att skaka spelaren. Det kan tyckas rätt onödigt, men är faktiskt ganska bra om man lyssnar på ett album men bestämmer sig för att man vill ha något helt annat. Har man sladdriga brallor kan det nog tänkas att man vill stänga av funktionen, för det kan hända att spelaren byter låt när man inte hade tänkt det.

Farligt dyr är den inte heller. AU$199 blir i dagens växelkurs strax under tusenlappen. Man får vara glad att australien har lägre ipod-index än Sverige.