En tanke som har legat och grott i mitt huvud ett tag är att det finns utrymme för ett nytt liberalt parti. Det finns uppenbarligen fler som har haft samma tanke. Bloggosfären är smockfull av liberaler (Mattias Svensson, Johan Norberg, Johan Ingerö m fl) som inte har någon naturlig politisk hemvist i den svenska partifloran. Kanske håller det på att ändras. Via Mark Klamberg ser jag att det fnns ett nytt öppet liberalt partiprogram under utveckling. Att dricka liberalt utvecklar.

Den största anledningen till att Obama vann valet i USA och till att sossarna är störst i Sverige är att de lyckas undvika att ta ställning i sakfrågor i väldigt stor grad. Obama fick valrörelsen att handla om personer, och han är ju jävligt trevlig, så det är inte konstigt att han vann. Socialdemokraterna säger allt som oftast “vi har inte tagit ställning till det än” eller något liknande när det handlar om sakfrågor. Dessa beteenden gör att folk kan projicera sina egna åsikter på sina politiker. Detta skedde också i det senaste svenska valet till viss del. Följden av detta är att folk blir jäkligt besvikna när politikerna inte beter sig som de hade hoppats. Politikerföraktet ökar således när fokus på sakfrågor försvinner.

Förhoppningsvis kan ett öppet partiprogram, utarbetat efter wiki-principer, råda bot på denna problematik. Då kan folk själva vara med att utforma politiken på riktigt. Men kanske är det bara jag som projicerar mina förhoppningar…

Alla tv-program i Australien klassificeras utifrån dess innehåll. De flesta program är klassade PG (Parental Guidance is advised), för att de innehåller vad som kallas “adult themes”, vilket verkar vara allt prat som berör sex, våld, spelande eller alkohol. Är dekolletagen för djupa, eller om man får se blod eller något annat hemskt klassas programmen M (recommended for mature audiences) eller om det är riktigt illa MA15+ (not suitable for people under 15). Med klassificeringen följer ett par bokstäver som förklarar varför programmen har hamnat i sin klass, ett “a” för “adult themes”, ett “s” för “sexual references”, ett “v” för “violence” etc. South Park är till exempel klassad som “M (as)”.

Australien har en lång tradition av att förbjuda filmer. Folk verkar gilla sin förmyndarstat här, vilket kan förklara de uteblivna protesterna mot den föreslagna internetfiltreringen. De är lika glada trots att de inte har fått se La Dolce Vita, King Kong, Dracula, Frankenstein och Of Mice and Men, som är totalförbjudna här. Faktum är att stora delar av Australien förbjöd den första långfilmen som någonsin gjordes, The Story of the Kelly Gang, trots att den var gjord i Melbourne och handlade om nationalhjälten Ned Kelly .

Jag är själv inte särskilt förtjust i den här principen, och ofta irriterar jag mig på att någon försöker bestämma vem som ska få se vad. Sådana här regleringar leder allt som oftast också till att yttrandefriheten kränks (filmen The Five Year Plan förbjöds för att den handlade om kommunism). Men jag börjar faktiskt mer och mer inse hur användbara de här klassificeringarna är. Är ett program rankat G (general) kan man ge sig fan på att det är tråkigt (M*A*S*H är det lysande undantaget), medan man ser till att se allt som är klassat MA15+, särskilt de som har åtmistone tre av bokstäverna “avls” efter sig, för då vet man att man kommer få sex, våld, svordomar och blod, precis som man vill ha det.

Bo Rothstein inledde för ett tag sen en ny debatt om bloggosfärens favoritämne: Bloggosfären. Han hävdade att bloggosfären var en kloakbrunn som var skadlig för demokratin, eftersom folk på sina blogga använder fula ord och uttrycker korkade åsikter. Han menar att demokratisk debatt ska föras på tidningarnas debattsidor, eftersom kvalitetskontrollen som finns där garanterar att odemokratiska åsikter och ohyfsat språk hålls borta. Debatten som följde kom framförallt att handla om det faktum att väldigt få bloggare som gav sig in i debatten valde att explicit fördöma en antisemitisk kommentar som hade riktats mot Rothstein på Veronika Svärds blogg. Rothstien drog av detta slutsatsen att bloggosfären är rasistisk och sexistisk, eller åtminstone likgiltig.

Den första december är det World AIDS Day. Jag kommer inte att ha på mig något rött band. Jag har aldrig haft på mig något rosa band och jag odlar inte en movember-mustasch. Betyder det att jag är för ökad spridning av AIDS, bröstcancer och prostatacancer? Nej, självklart inte. Inte heller betyder det att jag är likgiltig. Det betyder bara att jag inte finner någon nytta i att göra meningslösa statements. När jag uttrycker åsikter vill jag visa att jag tycker något som folk kan ta ställning till. Jag vill inte bara mangla ut plattityder. Detsamma gäller nog många andra i bloggosfären. Om man skulle fördöma varenda rasistisk eller sexistisk kommentar som uppstod på svenska bloggar skulle det inte bli mycket utrymme för intressant debatt.

Bloggosfären är en värld där man kan hitta väldigt mycket kloka åsikter, triviala åsikter, idiotiska åsikter och en hel del skit. Språket som används på nätet skiljer sig från det som används i dagstidningar. Ett nytt format tillåter nya lingvistiska vägar. Men debatten har aldrig varit så livlig som den är nu. Det som förhindrar debatten är inte Mattias Svenssons dåliga skämt, utan oviljan hos gamla stofiler som Bo Rothstien att anpassa sig till det nya debattformatet. Att det sägs mycket skit i bloggosfären betyder inte att man ska bortse från alla intressanta åsikter som yttras.

För övrigt har jag väldiga problem med att bestämma mig för om jag tror att Rothstein är seriös eller inte. Kanske allt bara är ett skämt? Man kan aldrig riktigt veta. Men det här är min cyniska sida, där jag alltid tror det värsta om folk, så jag utgår från att han är en idiot.

Vi hoppades så smått på att få se en magnifik stjärnhimmel vår sista natt på Overland Track. Fullmånen satte effektivt stopp för det, men den gav oss i alla fall något att fotografera.

Tasmanien är ett lustigt ställe. I resten av Australien skryter man med att saker är “100% Australian”, i Tasmanien är det “100% Tasmanian” som gäller. De är övertygade om sin egn förträfflighet och refererar gärna till resten av Australien som “en ö norr om Tasmanien”. Dit åkte jag och Mike, en glad kanadensare, för att vandra längs The Overland Track, 80 kilometer genom den världsarvsklassade nationalparken som sträcker sig från Cradle Mountain i norr till Lake St Clair i söder.

Mike tyckte att det var moraliskt fel att köpa ett Overland Pass, som man egentligen ska om man vandrar hela leden, så vi köpte bara ett nationalparkspass och sade att vi tänkte stanna ett par nätter runt Cradle Mountain. Det gick riktigt bra, vi träffade bara en parkvakt under hela vandringen och han var en glad skit som pratade om Fraser Island, men inte frågade efter våra parkpass. Säsongen har precis dragit igång längs Overland Track, och det var ganska sparsamt med folk i stugorna som ligger utspridda längs vandringsleden. Senare på året måste man boka i förtid och man får ändå räkna med att det kan vara fullt i stugorna.

Vi hade sex dagar på oss att ta oss till Lake St Clairs södra strand, där bussen skulle plocka upp oss. De första två dagarna bjöd på ganska dåligt väder, med låga moln och en hel del regn, så vi beslutade att vandra lite snabbare så att vi kunde ha mer tid när vi kom till de södra delarna. Vi är båda ganska vältränade pojkar, så vi hade inga större problem med att gå 6-7 timmar om dagen i bra tempo. Efter en natt där en hel skolgrupp försökte torka sina kläder på samma lilla gaskamin i stugan i Pelion Valley kastade min kamera in handduken, med en uppenbar fuktskada. Att jag inte riktigt lyckades regnsäkra väskan gjorde nog sitt till också. Det gjorde att jag inte fick några foton från de fantastiska vattenfallen vi såg den tredje dagen. Men när vädret blev bättre och saker torkade upp började min kamera att fungera igen, lagom till att vi skulle bestiga The Acropolis, en 1500 meter hög topp norr om Pine Valley. Snön låg fortfarande kvar längst upp, men det var varmt i luften, så det gjorde inte mycket. Vyerna från toppen var helt fantastiska.

Bilder kan aldrig göra den här upplevelsen rättvisa, men jag har lagt upp ett gäng på facebook och flickr.

För ungefär tio månader sedan skrev jag om att Australien var på väg att införa ett obligatoriskt internetfilter. Nu börjar sakta men säkert papperstidningar ta upp frågan, som i dagens UNT. Någon större debatt här i Australien kan man inte påstå att det är. I tidningarna skrivs i stort sett ingenting. Det finns en Facebookgrupp med runt 11 000 medlemmar. Jag undrar så smått varför det ska ta en sådan jävla tid innan folk börjar bry sig. Det var precis samma sak med FRA. Förslaget presenterades i mars 2007, men debatten kom inte förrän ett drygt år senare, när det redan var för sent. Varför är det såhär? Borde vi inte kunna inse att ett förslag är dåligt direkt när det läggs och stämma i bäcken istället?