Alla tv-program i Australien klassificeras utifrån dess innehåll. De flesta program är klassade PG (Parental Guidance is advised), för att de innehåller vad som kallas “adult themes”, vilket verkar vara allt prat som berör sex, våld, spelande eller alkohol. Är dekolletagen för djupa, eller om man får se blod eller något annat hemskt klassas programmen M (recommended for mature audiences) eller om det är riktigt illa MA15+ (not suitable for people under 15). Med klassificeringen följer ett par bokstäver som förklarar varför programmen har hamnat i sin klass, ett “a” för “adult themes”, ett “s” för “sexual references”, ett “v” för “violence” etc. South Park är till exempel klassad som “M (as)”.

Australien har en lång tradition av att förbjuda filmer. Folk verkar gilla sin förmyndarstat här, vilket kan förklara de uteblivna protesterna mot den föreslagna internetfiltreringen. De är lika glada trots att de inte har fått se La Dolce Vita, King Kong, Dracula, Frankenstein och Of Mice and Men, som är totalförbjudna här. Faktum är att stora delar av Australien förbjöd den första långfilmen som någonsin gjordes, The Story of the Kelly Gang, trots att den var gjord i Melbourne och handlade om nationalhjälten Ned Kelly .

Jag är själv inte särskilt förtjust i den här principen, och ofta irriterar jag mig på att någon försöker bestämma vem som ska få se vad. Sådana här regleringar leder allt som oftast också till att yttrandefriheten kränks (filmen The Five Year Plan förbjöds för att den handlade om kommunism). Men jag börjar faktiskt mer och mer inse hur användbara de här klassificeringarna är. Är ett program rankat G (general) kan man ge sig fan på att det är tråkigt (M*A*S*H är det lysande undantaget), medan man ser till att se allt som är klassat MA15+, särskilt de som har åtmistone tre av bokstäverna “avls” efter sig, för då vet man att man kommer få sex, våld, svordomar och blod, precis som man vill ha det.