Efter gårdagens avslöjande om att Adolf Hitler drev ett projekt på konstfack, som Cynisk & småsur rapporterade om igår, har reaktionerna blivit starka från flera håll, men många försvarar också agerandet från Konstfack, bland andra Johanna Rytel, som säger att “allt är tillåtet” inom konsten. Pål Hollender menar att “projektet varit ytterst seriöst menat”.

Cynisk & småsur har lyckats nå Konstfacks rektor Ivar Björkman för en kommentar. “Vi vill inte kommentera detta, eftersom projektet aldrig kunde redovisas, då eleven tragiskt nog avled under arbetet.”
Men i allmänhet, var går gränsen för projekt hos Konstfack?
“Det måste man avgöra från fall till fall, och det är svårt att avgöra innan eleven presenterat det fullbordade arbetet, så att man kan sätta in det i sitt sammanhang. All konst är en reflektion av sin samtid.”
Har ni gått över gränsen?
“Konsten kan inte begränsas av socialt konstruerade normer. Det är vår uppgift att ifrågasätta, att agera outside the box. Det är så man skapar reaktioner, debatter om våra värdegrunder.”

DN, SvD, SvD 2, AB.

Enligt säkra källor som Cynisk & småsur har talat med har tyska historiker nu återfunnit dokument som visar att Adolf Hitler blev antagen till Konstfack på hösten 1910. Efter att den unge Hitler två gånger misslyckats att komma in på Wiens konsthögskola sökte han blickarna mot andra europeiska länder, och kom alltså in på en inofficiell utbildningsplats på Konstfack i Stockholm. Hans lärare inåg snabbt hans stora potential som konstnär och började planera ett stort pilotprojekt för att “väcka känslor”, som ju är konstens absoluta huvuduppgift, samt för att utveckla planerna på en bredare konstutbildning. Detta hemlighölls dock från allmänheten, som på den tiden hade en avog inställning till konst. Hitler uppmanades att väcka frågor och känslor inom den europeiska politiken, och gavs fria händer från Konstfacks ledning. Projektet genomfördes i Tyskland och blev en lysande succé. Känslorna stormade i hela världen, så till den milda grad att projektet under det tidiga fyrtiotalet blev större än vad den unge studenten kunde hantera. Efter att projektet avslutades 1945 startades Konstfackskolan. Hitlers projekt förblev hemligt. Enligt Cynisk & småsurs välinitierade källor beror detta på att ett offentliggörande hade förtagit effekten av känlostormarna som projektet skapat.

Sedan länge har spekulationer förekommit om huruvida Thomas Quick och Mattias Flinck också är studenter från konstfack, med liknande projekt. Dessa spekulationer lär nu åter blossa upp.

DN, SvD, SvD igen, Tankestormar (x2) och AB skriver i samma ämne.

Årets talare utses varje år, och nu senast gick utmärkelsen till Björn Söderberg, som jag har skrivit om tidigare. Har väl egentligen inte så mycket att tillägga om hans gärning, men det är kul att han uppmärksammas. I dagens DN (ej på nätet) påpekar han en självklarhet som tyvärr alltför få debattörer har insett:

“Ett företag kan inte vara hållbart om det inte är lönsamt”

Har någon sett en annons för Facebook någon gång? En annons för Youtube kanske? För Twitter? Flickr? Antagligen inte. Jag tvivlar starkt på att något av dessa företag har gjort annonser. Ändå är de värderade till flera miljarder kronor. Det är företag som de flesta som har en internetuppkoppling känner till. Hur gick det till? Hur kan ett företag utan annonsbudget gå från helt okänt till ett globalt fenomen på bara ett par år? Svaret är, lite lätt förenklat: Virala loopar.

Virala loopar (virulenta loopar, sociala epidemier etc. – kärt barn har många namn) är den mekanism som gör att dessa produkter sprids. En person hittar produkten, tipsar några kompisar, som i sin tur tipsar några av sina kompisar. Denna process fortsätter, och produkten får en exponentiell spridning. Ganska snart känner alla till produkten. Ganska enkelt i teorin. Problemet är att få igång denna process.

Vad är det som gör att man tipsar om en produkt? Ta Facebook som exempel. Där vill man kunna kommunicera, dela bilder och annat med sina kompisar. Alltså bjuder man in dem. Men alla produkter har inte en naturligt inbyggd viral loop. Backuptjänsten Mozy ger alla nya medlemmar 4Gb lagringsutrymme. För varje kompis man rekryterar får man själv ytterligare en Gb, alltså skapas ett incitament till att rekrytera folk för en produkt som annars saknar en viral spinn.

Men det räcker inte att möjligheten till viral spridning finns. Virala loopar kommer aldrig att fungera om inte produkten är så pass bra att folk vill använda den och sprida den vidare. Jag har länge hävdat att Facebook har blivit så pass stort som det är för att det är tekniskt överlägset alla konkurrenter. Det funkar helt enkelt så bra att folk vill använda det, vilket i sin tur innebär att de vill få andra att använda det.

Att sprida en produkt via virala loopar är förstås väldigt kostnadseffektivt. Samtidigt är det en strategi som bär med sig stora risker och ställer höga krav på produktkvaliteten. Att få en halvdan produkt att spridas på det viset låter sig helt enkelt inte göras.

Det här lär jag få anledning att fundera mer på under våren. Man kan läsa mer om fenomenet här.

Det är ju krig i Gaza. Det är inte bra. Men inget ont som inte har något gott med sig, heter det ju, något som stämmer även i det här sammanhanget. Nu får man nämligen läsa Nathan Shachars artiklar varje dag i DN. Vanligtvis brukar det komma sparsamt med spaltmetrar från hans penna, men nu levererar han dagligen direkt från gränsen. Jämför man med andra svenska medier inser man ganska snabbt att han är en stjärna. Saklig, påläst, smart och pedagogisk.

En annan grej som man märker tydligt i dessa tider är hur gärna folkväljer sida. Vänstern ställer mangrant upp bakom Hamas, medan många andra – mest liberaler och annat högerfolk – ställer sig bakom Israel, mest för att de vill vara emot Hamas och tok-vänstern.

Men man måste inte hålla på ena laget. Man kan med gott samvete tycka att bägge sidor är kompletta idioter och att de borde växa ur sin sandlåda snart.

När fyrverkerierna smäller vid midnatt på nyårsafton brukar jag fundera på två saker: Vad jag gjorde för ett år sedan, och vad jag kommer göra om ett år. Vanligtvis brukar man ha ett hum om vad som komma skall under det nya året. Förra året visste jag att Melbourne skulle vara mitt hem under 2008, även om jag såklart inte visste exakt vilka äventyr som väntade. Det fanns ändå ett ramverk.

I år har jag ingen aning. Om ett år kan jag vara vart som helst, kan göra vad som helst. Faktum är att jag inte vet vad jag kommer göra om en månad ens. Det är ganska spännande måste jag säga.

Men när jag tittar tillbaka på 2008 ser jag många fantastiska upplevelser, många nya vänner och ett liv levt i nuet. Det är ett år att minnas. Jag hoppas att 2009 blir lika minnesvärt och passar på att ackompanjera detta inlägg med en hyllning till polaroidkameran, som slutade tillverkas i februari 2008.

Nyårslöfte: Gå plus.

eldh: mest hypad 2008, och 2009 börjar inte bättre: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=869438&rss=2216
eldh: han måste fan ha varit jesus
xxx: jösses
eldh: man skulle starta en religion med linné som messias, skulle bli statsreligion inom 5 år..
xxx: jag utmanar dig med ikea-kyrkan
eldh: together, we will rule the universe…