När jag var liten fick jag inte leka krig. Mina föräldrar tyckte inte att det passade sig. Inga plastpistoler eller andra låtsasvapen fick förekomma i våra lekar. Det sket vi förstås fullständigt i. Vi sprang runt i våra hemsydda superhjälte-caper och sköt på varandra, skrikandes “pang, pang, du är död”. Och visst dog vi. I ungefär fem sekunder. Sen började vi springa runt igen.

Napster lanserades 1999, och skivbolagen var snabba med att forma handen till en pistol och skrika “pang, pang, vi är döda”. Och de fortsätter att skrika. Högre och högre skriker de: “Vi dööööör! Musiken dööööör!” Nu är det alltså tio år sedan skivbolagen dödförklarade sig (för den här vändan alltså, jag ska inte komplicera detta genom att blanda in kassettband eller cd-brännare). Man tycker ju att det borde börja synas någon tendens som styrker deras domedagsprofetior.

Om man kollar på hur många verk som har registrerats hos STIM de senaste åren ser man att det sedan 2003 har skett en ökning med drygt 50% (år 2007), från 500 000 verk till 800 000 verk per år. I DN läser jag (ej på nätet) att Whitest Boy Alive släpper nytt alum på onsdag, det roligaste jag hört på hela veckan. På söndag ska jag kolla på Jonathan Johansson och höra hans fantastiska nya, svenska, musik. Gustav Spetz kommer också. Nästan lika bra. Lika nytt, lika svenskt. Råkade förresten se att melodifestivaldeltävlingen i Leksand var utsåld. Är det så en död musikindustri ser ut?

Det är ju finanskris också. Dålga tider för alla, särskilt branscher i kris får det ännu svårare. Banker måste räddas, bilföretag dör, regeringar tvingas avgå, till och med leksakstågen har det svårt. Musikbranschen då? Den sedan länge döende musikbranschen. Det verkar ju helt otroligt att den skulle klara sig i sådana dåliga tider som dessa. DN:s ledarredaktion smider i alla fall planer. Tur det. De har ju samma öde att gå till mötes. Innan vi vet ordet av kanske internet används för att sprida tidningsinnehåll också, alldeles gratis. Eller vänta, hur var det nu…

Jag vet inte om musikindustrin dog. Nu springer den i alla fall runt och leker krig igen. I allra högsta grad levande.

Wilsons Promontory, ett av mina absoluta favoritställen i Australien, eldhärjas nu. Ungefär 12 600 hektar mark brinner. Som tur är drabbar branden framförallt de norra delarna av nationalparken. De södra delarna brann för ungefär fem år sedan. Skogsbränder är inget ovanligt i Australien. Den gången var det en bränslereducerande brand som man tappade kontrollen över, den här gången talar det mesta för att det var ett blixtnedslag som startade branden. Som tur är överlever eukalyptusträden detta. Om bara något år kommer undervegetationen komma igen och Wilson’s Prom kommer att vara vackrare än någonsin. Bilden här ovanför tog jag i oktober, när vi vandrade genom en bit av parken där marken är betydligt blötare, och träden inte kan växa till sig ordentligt. Där överlevde de inte branden, utan skapade en spökskog av gnisslade, torra grenar.

DN spinner vidare på sitt klimatspår i bevakningen av bränderna i Australien. Återigen får politikerna i Australien sig en känga för att de inte gör tillräckligt. Som om det bara var Australiens fel. Men det stora problemet med rapporteringen är förstås att den inte på något vis ger ett rättvis bild av debatten i Australien.

Man får ju lätt uppfattningen att årets bränder är något alldeles exceptionellt, och det stämmer visserligen i dödstal, men inte om man ser till hur mycket skog som har brunnit. 2003 brann 1,3 miljoner hektar, för två år sedan brann 1,1 miljoner hektar Black Friday 1939 brändes 2 miljoner hektar. Denna gång har 400 000 hektar skog brunnit.

Problemet är inte i huvudsak klimatet, utan att skogen får växa sig för tät, vilket gör att bränderna kan sprida sig för snabbt och lätt. Således blir förödelsen mycket större än den hade blivit om man kontrollerat skogsväxten. The Age rapporterar. DN däremot visar ständigt nya prov på sin fullkomliga brist på journalistiskt kunnande. Idioter.

För drygt fyra år sedan, när jag precis hade börjat min utbildning i Uppsala, gjorde jag ett pm om Seabased, ett företag som knoppats av från Ångtrömlaboratoriet av två forskare, Mats Leijon och Hans Bernhoff. Företaget var då i slutet av utveckllingsfasen av den vågkraftsgenerator som nu har legat och guppat utanför Lysekil i ett par år. Fortum har nu beslutat om att satsa på en storskalig anläggning om 500 bojar. Det är mycket glädjande att Fortum vågar ta steget. Vågkraften har potential. Bara i Östersjön som är ett relativt lugnt innanhav beräknar man kunna utvinna 24 TWh per år. Atlantkusten är förstås ännu mer gynnsam får vågkraftsproduktion. Som jämförelse kan man inflika att vindkraften står för knappa 2 TWh/år i Sverige. Den totala produktionen låg på ungefär 140 TWh förra året. Kärnkraften och vattenkraften står för ungefär hälften av denna produktion var.

Det finns nog hopp för framtiden trots allt, med eller utan kärnkraft. Men en sak är säker. Det kommer att ta tid att förändra vår elproduktion. Därför är det bra att titta tillbaka, till den tiden när det var roligt med politik. Exempel 1. Exempel 2.

Efter bränderna i Victoria har flera medier skrivit att sådant är vad vi har att vänta oss nu, på grund av klimatförändringarna. Idiotbloggare som Jinge hakar förstås på.

I Victoria går debatten på ett annat plan. Man fokuserar framförallt på det som faktiskt orsakade bränderna. Brumbys regering har stämts av drabbade efter att det kommit fram att en trasig el-ledning orskade branden i Kinglake, som dödade över 100 människor. Samtidigt anklagas regeringens “gröna” politik, som innebär att man bränner eller hugger ned skog, så kallad “fuel reduction”, i allt mindre omfattning. Detta gör att bränderna har mer bränsle att göra av med, att de blir hetare och sprider sig lättare. Dessutom går jakten vidare på de mordbrännare som startade flera av bränderna. En har redan fångats in och kommer att åtalas för branden runt Maryville.

Och här hemma kommer vissa med lite bättre underbyggda förklaringar.

Nu har jag lyssnat över 1000 gånger på vart och ett av mina tio favoritband,enligt last.fm, det är ungefär sex månader sedan jag började lyssna på Gotye, det är exakt ett år sedan jag åkte till Australien, det är två veckor sedan jag började exjobba och det är två år sedan Anna Nicole Smith dog.

Jag försöker hitta något intressant att skriva om. Man vill ju gärna att det ska hända tänkvärda saker, att folk ska säga tänkvärda saker. Men för att prata lite engelska: I don’t feel it. Jag är kroniskt ointresserad. Jag blir lite avundsjuk på de som kan ta varje litet ämne, hitta någon semi-intressant kärna i det och vrida ur disktrasan tills den är torr. Jag önskar att jag kunde tycka att det var intressant att skriva om Spotifys hattande med låtar som ska eller inte ska vara med, kärnkraftens vara eller inte vara (även om Monas “kan vi inte prata om det här” var milt underhållande), hur irriterande det är att melodifestivalsäsongen är här igen, hur dumma poliserna i Malmö är, om bränderna och värmen i mina gamla hemtrakter eller kanske bara att jag fick ständiga BSOD:s på jobbet igår. Jag vill inte ens skriva om det som egentligen ligger mig allra närmast om hjärtat – mig själv.

I don’t feel it.

Folk är väl relativt överrens om att musikbranschen i allmänhet inte riktigt är i takt med tiden, att deras affärsmodeller är något föråldrade och att de inte har lyckats eller ens försökt att anpassa sig till den moderna tekniska verkligheten, nu senast aktualiserades detta när Spotify tvingades ta bort och införa retriktioner på vissa låtar. Det finns förstås undantag, som visar att de gamla affärsmodellerna inte nödvändigtvis är de bästa. Ett album som är gratis kan fortfarande toppa försäljningslistor. Att det går att tjäna pengar på att ge bort saker gratis är inte längre något nytt, som jag har skrivit om tidigare. Detta sammanfaller med att Chris Andersson, som är en slags guru för den nya tidens affärsmodeller, kommer till Sverige för att snacka om sin nya bok ‘Free: The Past and Future of a Radical Price‘.

Samtidigt håller jag på att utvecklar en ny backuplösning som förhoppningsvis kommer att revolutionera marknaden. Den kommer att vara gratis, om ni nu undrade.