Någonstans i mitten av Minnesota ligger Lake Wobegon, en liten stad där “alla kvinnor är starka, alla män ser bra ut och alla barn är över genomsnittet”. Denna fantastiska egenskap har givit namn åt Lake Wobegon-effekten, en tendens att överskatta sig själv i förhållande till andra. De flesta har väl hört talas om studien som talar om att 88% procent av alla bilförare anser sig vara bättre än genomsnittet. Det är också så att de allra flesta (runt 99% enligt en studie) anser sig vara bättre på att komma överens med andra än genomsnittet. Ja, exemplen är många. Lake Wobegon-effekten bär också viss skuld i den nuvarande finanskrisen, eftersom de flesta har en tendens att överskatta sin (och andras) framtida betalningsförmåga. Därför gjordes missbedömningar i risken på många lån, vilket bidrog till att blåsa upp lånebubblan som till slut sprack.

Allt detta kan i någon mån sägas härstamma från det stora landet i väster. Men i Sverige då? Är det inte Jantelagen som råder här? Vi är väl folket som kollektivt tror att vi inte är något? Njae. För det, tvivlet på den egna förmågan, är bara en sida av Jantelagen. Den andra, mer störande sidan är tvivlet på andra. “Du ska inte tro att du kan något.” Det handlar i bästa fall om en överdriven ödmjukhet, i sämsta fall om en ondsint missunnsamhet. Jantelagen är i grunden en pessimistisk världssyn. Samma världssyn som gör att så många tycker (ja, är fullkomligt övertygade om) att det var bättre förr.

Lake Wobegon-effekten är andra sidan av samma mynt – en överdrivet optimistisk världssyn. “Yes, we can!” Jag är bra, du är bra, och det blir bara bättre. Jag skulle vilja hävda att även den sortens villfarelse är skadlig. Tänk om vi skulle vara realistiska istället. Skulle inte det vara bra?

Jo. Men lite väl optimistiskt kanske.

Gårdagens inlägg orsakde viss aktivitet i andra delar av bloggosfären och i kommentarsfältet. Det har kommit en del intressanta förslag på kandidater, där Louise Persson och Hanna Wagenius är de som tilltalar mig mest. Skulle ju vara kul med lite kvinnor i kabinettet. Jobbar själv i en företagskorridor med ett tjugotal män och noll kvinnor. Det är lite trist.

Kanske Wagenius kan peta Klamberg från justitie- till försvarsministerposten och Louise P ta hand om jämställdhetsfrågorna?

Jag har gått och funderat vilka som borde sitta i regeringen egentligen. För visst känns det ofta som att de som är där nu är ena riktiga plantor. Efter att jag sammanställde listan insåg jag att det blev ganska många bloggare i kabinettet. Det känns ganska naturligt, eftersom detta är människor som uttrycker åsikter i forum där jag lyssnar. Noterade också att könsfördelningen är något skev. Men jag har å andra sidan inte tagit med alla ministerposter heller. Egentligen skiter jag dock i vilket kön folk har. Kommentarer uppskattas.

Statsminister – Ingvar Storm
En fantastisk lyssnare och en intelligent ledare.

Kulturminister – Göran Everdahl
Egentligen är det synd att ge ett så pass obetydligt uppdrag till en av Sveriges skarpaste hjärnor. Han får bli vice statsminister också.

Finansminister – Johan Norberg
Sveriges skarpaste frihandelsförespråkare. En ekonomiskt kunnig idéhistoriker med ett varmt hjärta och en pedagogisk läggning.

Utbildningsminister – Peter Santesson-Wilson
Han ser lite längre än vi andra, ställer frågor som vi andra önskar att vi kommit på. Utbildningsväsendet behöver en visionär.

Migrationsminister – Maciej Zaremba
Ett brinnande engagemang, ett varmt hjärta, klara visioner och Sveriges skarpaste penna. Zaremba har allt som behövs för att ta sig an ett av politikens sorgebarn.

Näringsminister – Johan Ingerö
En tung post, men Ingerö har åsikterna, principfastheten och intelligensen för att hantera den.

EU-minister – Henrik Alexandersson
Utan HAX hade vi inte vetat mycket om vad som händer i Bryssel. Dags att ge honom mer inflytande.

Idrottsminister – Ulf Karlsson
Idrotten är väl ett särintresse, som behöver en gammal klok räv som kan engagera, mobilisera och lobba.

Utrikesminister – Nathan Shachar
Han ser det stora i det lilla, och det lilla i det stora. Och han har varit utomlands, Länge.

Socialminister – Mattias Svensson
Vill vi få slut på statliga pekpinnar och förmynderi finns det ingen bättre att anlita än herr Svensson

Justitieminister – Mark Klamberg
Paragrafryttaren som har nästlat upp i FRA-härvan.

Miljöminister – Björn Söderberg
Entreprenören med ett socialt ansvar och internationellt synsätt. Har visat att företagande kan gå hand i hand med sociala förbättringar, helt enkelt för att det är bra att göra världen bättre. Jag tror att han kan se lösningar som gynnar alla, och få näringslivet att jobba åt rätt håll. Dessutom en fantastisk retoriker.

Biståndsminister – Percy Barnevik
Hand in hand är en av Sveriges största biståndssuccéer. Företagsledaren som blev filantrop kan göra mycket gott.

I förrgår efterfrågade jag ju kritik mot Maciej Zarembas nya artikelserie. Och efter tredje delen, som trycktes i dagens DN, kom det två kritiska inlägg i den förvånansvärt lugna strömmen av kommenterande bloggar. Den första arga rösten har egentligen inte så mycket att invända om innehållet utan väljer att kritisera Zaremba som person. Att han, som integrerad invandrare som gift in sig i kultureliten, kommer och säger åt andra hur de ska integrera sig får skribenten att “känna obehag”. Den andra kritiska stämman kommer från någon självutnämnd antirasist som hävdar att den svenska identiteten som Zaremba påstås hylla är “påhittad” och “destruktiv”. Och visst, någon gång i tiden hittade någon på hur vår flagga skulle se ut, någon (Enköpingssonen Israel Kolmodin kanske) hittade på Den blomstertid nu kommer. Men destruktiv? Det om något känns påhittat.

Jag uppskattar dock försöken.

När Maciej Zaremba publicerar en ny artikelserie blir jag glad. Men det brukar alltid vara någon som tycker att han ger en skev bild av verkligheten, någon som menar att han är är en liberal lögnare. Och då skapas det lite debatt. Frågorna som Zaremba tar upp blir aktuella, utanför bloggarna och DN Kultur. Så icke den här gången. Ingen verkar kritisera hans nya artikelserie. Betyder detta att de otroligt viktiga frågor som tas upp kommer att tigas ihjäl av de ansvariga? Det vore inte bra. Det är dags att hänga ut de ansvariga och – ännu viktigare – fixa problemen.