Någonstans i mitten av Minnesota ligger Lake Wobegon, en liten stad där “alla kvinnor är starka, alla män ser bra ut och alla barn är över genomsnittet”. Denna fantastiska egenskap har givit namn åt Lake Wobegon-effekten, en tendens att överskatta sig själv i förhållande till andra. De flesta har väl hört talas om studien som talar om att 88% procent av alla bilförare anser sig vara bättre än genomsnittet. Det är också så att de allra flesta (runt 99% enligt en studie) anser sig vara bättre på att komma överens med andra än genomsnittet. Ja, exemplen är många. Lake Wobegon-effekten bär också viss skuld i den nuvarande finanskrisen, eftersom de flesta har en tendens att överskatta sin (och andras) framtida betalningsförmåga. Därför gjordes missbedömningar i risken på många lån, vilket bidrog till att blåsa upp lånebubblan som till slut sprack.

Allt detta kan i någon mån sägas härstamma från det stora landet i väster. Men i Sverige då? Är det inte Jantelagen som råder här? Vi är väl folket som kollektivt tror att vi inte är något? Njae. För det, tvivlet på den egna förmågan, är bara en sida av Jantelagen. Den andra, mer störande sidan är tvivlet på andra. “Du ska inte tro att du kan något.” Det handlar i bästa fall om en överdriven ödmjukhet, i sämsta fall om en ondsint missunnsamhet. Jantelagen är i grunden en pessimistisk världssyn. Samma världssyn som gör att så många tycker (ja, är fullkomligt övertygade om) att det var bättre förr.

Lake Wobegon-effekten är andra sidan av samma mynt – en överdrivet optimistisk världssyn. “Yes, we can!” Jag är bra, du är bra, och det blir bara bättre. Jag skulle vilja hävda att även den sortens villfarelse är skadlig. Tänk om vi skulle vara realistiska istället. Skulle inte det vara bra?

Jo. Men lite väl optimistiskt kanske.