Med Norbergs bok i färskt minne frågar man sig hur klyftigt det är av riksbanken att toksänka räntan och köpa bostadsobligationer. Någon mer insatt som kan ge ett bra svar?
Veckans Affärer:s Cecilia Aronsson försöker i alla fall.
Johan Norberg har skrivit en bok igen. Jag uppskattade verkligen Till världskapitalismens försvar, så när hans expressproducerade bok om finanskrisen kom var jag inte sen att beställa ett exemplar. Jag ska säga att jag inte lusläst boken och inte tänker göra något särskilt ambitiös analys av den, men jag tror ändå det är bra att skriva ner några tankar som dök upp under läsningen. Ok. då kör vi.
Det märks att det har gått undan när Norberg skrev boken. Stavfel och konstiga meningsbyggnader finns här och där, och vissa avsnitt känns inte helt färdiga, researchmässigt. Men detta flaggar Norberg för redan i förordet och jag förstår att det var viktigt för honom att få ut boken snabbt, för att försöka starta en konstruktiv diskussion om livet efter krisen, och själv få bestämma utgångspunkten.
Norberg delar ut kängor till höger och vänster, till politiker som inte vet vad de sysslar med och företagsbossar som spelar golf, tar ut stora bonusar och ignorerar gigantiska risker. Uppfriskande.
Men huvudpoängen i boken är strukturell, nämligen att staten har gått in och stört marknaden på fel ställen och på fel sätt. Han gör den högst rimliga och alltför sällsynta slutsatsen att det viktigaste är inte hur mycket eller lite regleringar som finns på marknaden, utan att det är rätt regleringar, regleringar som får deneffekt som var avsedd och inte får förödande bi-effekter. Norberg menar på att då detta är svårt att uppnå är det lika bra att låta bli att reglera.
Han tar också upp räddningsaktionerna, och kritiserar regeringar (framförallt USA) som privatiserar vinster och socialiserar förluster. En och annan väsnterdebattör skulle kanske påstå att lösningen på det är att socialisera vinster också, en lösning som faktiskt Norberg förespråkar, åtminstone i begränsad omfattning (genom preferensaktier) hellre än det som nu skedde.
På ett par punkter är boken lite svag i sitt resonemang. Det första avsnittet gäller Island, där Norberg konstaterar att ingen riktigt vet vad som hände, eller på vilket sätt. I slutändan skyller han det mesta på britterna. Samma bov, den brittiska byråkratin, är det som stoppar affären som skulle ha räddat Lehman Brothers, vars konkurs var den gnista som fick finanskrisen att slutligen explodera. Det svaga i argumentationen är när han dels hävdar att denna händelse, som alltså orsakade panik på världens finansvarv, borde ha förhindrats genom hjälp från regeringar samtidigt som han argumenterar mot sådan intervention. Man ska låta jättarna fall, men kanske inte den här jätten. Jag kan ha missuppfattat honom. Men som interfacedesigner anser jag att det alltid är designern (författaren) som har gjort fel om användaren (läsaren) inte förstår gränssnittet (boken).
Bokens stora förtjänst är att den är väldigt allmänbildande. Den känns trots vissa små brister som jag tidigare påpekat, väl underbyggd och genomtänkt och jag hoppas att den faktiskt kan bli den utgångspunkt för en fortsatt diskussion som Norberg hoppas på. En sådan diskussion behövs verkligen, och den behöver ligga på en betydligt högre nivå än idag (kapitalismen är död–mer regleringar-mindre regleringar-jobb åt alla).
Allt som allt är det en mycket läsvärd bok, kanske (eller förhoppningsvis kanske man ska säga) den viktigaste i år.
Major Björklund, som han lite skämtsamt brukar kallas, vår skolminister, har kommit på den briljanta idén att det ska bli lite hårdare tag i skolan (är det bara jag som tycker att han låter som en repad skiva?). Jag tänker egentligen inte orda så mycket om förslaget i sig. Jag tror inte nödvändigtvis att det är dåligt, men jag tycker att Björklund borde tänka lite längre nästa gång han lägger fram ett förslag om skolan. För det stora problemet i skolan är knappast att man inte kan stänga av elever.
Jag läser för tillfället en bok som heter The Tipping Point (“Den tändande gnistan” heter boken på svenska). Den handlar bland annat om ett fenomen som författaren Malcolm Gladwell kallar för “The Power of Context”. Tesen är att mänskigt beteende påverkas i mycket större grad än vi tror av vår omgivning. Är gatorna rena är det mycket mindre chans att folk begår brott än om de är nedklottrade och skräpiga. Han berättar bland annat om hur man i New York fullkomligt tog död på den grova brottsligheten genom att snygga upp i tunnelbanorna och slå ner hårt på småförbrytelser som nedskräpning och klotter, och om hur fullkomligt normala människor blir som vildar när de sätts i en deprimerande fängelsemiljö.
I England har man, som Rapport berättade i helgen, utgått från samma princip i sina skolor, och gått in med ett stort moderniseringsprogram. Detta har fått fantastisk effekt, med 10% bättre resultat på prov, mindre vandalism och mindre mobbning. Miljöpartiet är inne på att samma sak bör göras i Sverige. Att Svenska skolor är i dåligt skick är visserligen ingen nyhet. De har rätt. Men jag är inte säker på att de förstår varför det är så viktigt.
