Jag gillar att läsa tidningen. Det är ett bra format som passar utmärkt till frukosten. Mycket bättre än webbtidningarna faktiskt. Webtidningarna fokuserar på det allra senaste, det allra “viktigaste” (i skrivande stund är det tydligen domen i misshandelsmålet mot SD:s pressekreterare). I papperstidningen bereds allt innehåll lika stor plats och navigeringen är mer linjär, från sida till sida. Men ofta hinner man inte läsa allt. Man vill inte läsa allt. Recensioner om senaste konstutställningen på Moderna Muséet är inget som jag särskilt ofta vill spendera tid på.

Nu pratas det allt mer om tidningsdöd. Webbtidningar, bloggar, gratistidningar som Metro, tv och radio konkurrerar alla med de traditionella tidningarna. Jag är fullkomligt övertygad att tidningarna kommer att överleva, i någon form. Anpassning är dock ett absolut måste.

För det första måste webbtidningar och tryckta tidningar konvergera. I och med läsplattornas utveckling kommer snart papperstidningen som sådan gå en säker död till mötes, även om det kan dröja många decennier än. Men de tidningar som lyckas skapa ett tilltalande format på sitt innehåll i läsplattorna kommer att ha en stor fördel.

Det andra är innehållet. Snabba och enkla nyheter kommer att vara mindre intressant att betala för, eftersom det är så pass enkelt att få fram och för att det är svårt att differentiera sådan nyhetsbevakning gentemot andra medier. Det som är intressant även i framtiden är dels nischade nyheter som annars skulle kunna falla utanför radarn samt mer djupgående reportage och analyser. Och dessa måste vara av mycket hög kvalitet.

Det tredje är betalningsmodellerna. Jag är övertygad om att prenumerationsmodellen inte räcker. Den kan överleva, men den måste garanterat kompletteras, kanske med ett “kontantkort” för tidningsläsning, där man endast betalar för det man läser, när man läser det. Det måste vara lätt och billigt att få tillgång till en artikel man är intresserad av, även om man inte prenumererar på tidningen i fråga. Dessutom riskerar man att skrämma bort lojala kunder som tvingas betala även för artiklar de aldrig läser. Ytterligare en variant är samarbeten med läsplattetillverkare. Precis som DN släppte sin DN-mobil för något år sedan borde SvD-läsplattan komma ut.

Men det är svårt att konkurrera med gratis. Tidningarna måste vara smarta, hålla kostnaderna nere och fokusera sina krafter på det de är bra på. Jag tror till exempel inte att DN i framtiden ska lägga pengar på en motor- eller tv-bilaga. De är bra på nyheter, och borde fokusera på det. Detta kommer förstås att få följden att de idag dominerande tidningarna kommer att krympa och marknaden kommer att diversifieras med fler, och mer nischade, aktörer.

Jag har precis fått låna en ny telefon. Nokia 6220 Classic heter den. Sprillans ny. Modellen kom ut för ett knappt år sedan. Innan dess hade jag en äldre Nokia, 6230. Den lanserades för ungefär sex år sedan, och mitt exemplar har varit igång nästan så länge, men nu har knapparna börjat glappa lite för mycket för att det ska vara kul, så när jag hade chansen att låna en ny modell i väntan på at iPhone 3GS ska komma hit slog jag till.

Det skiljer alltså fem år mellan dessa modeller. Borde ju vara en enorm skillnad tycker man, med tanke på hur snabbt utvecklingen går. För sex år sedan körde Apple fortfarande med PPC-processorer och Windows XP var sprillans nytt. Och visst, kameran har många fler pixlar, GPS och 3G finns, blåtanden är av en lite snabbare variant, skärmen är lite större och mer ljusstark och golfspelet som följer med har lite bättre grafik. Sorgligt nog tar de positiva förbättringarna i princip slut där.

Jag pysslar med något som kallas User Experience på utrikiska. Användarupplevelse. Det handlar om hur användarna upplever handhavandet med telefonen. Där brukade Nokia vara ganska bra. Menysystemet var enkelt, knappsatserna var bra och mjukvaran funkade snabbt och säkert. Så är inte fallet längre.

Om man trycker på en knapp tar det ofta en halvsekund eller mer innan telefonen på något sätt reagerar, en riktig dealbreaker. Menysystemet bygger i princip på samma grund som tidigare. Två saker har dock ändrats. Dels har varje nivå av menyerna sitt eget utseende, helt skilt från de andra nivåerna, vilket känns konstigt och förvirrande. Dels har menysystemet växt i takt med att antalet funktioner har ökat, och om det finns tre gånger så många funktioner kanske det är så att samma gamla menysystem inte fungerar så bra som det gjorde innan. Till exempel är vissa funktioner, som att ta bort flera bilder samtidigt, en otroligt tidsödande uppgift. Det har säkert Nokia också insett, därför har man skickat med två nya sätt att titta på menyn, hästsko och “V”. De är fullkomligt obrukbara bägge två. Dessutom kan man ha saker på förstasidan, men åtminstone den är fullkomligt ologiskt upplagd och de gör båda att man inte kan ha genvägar på pilknapparna som tar användaren till de vanligaste funktionerna, vilket var en av de smartaste grejerna på 6230.

Knappsatsen är trög och det är svårt att känna vilken knapp som är vilken. Antagligen är detta något man vänker sig vid, men det är fortfarande en klar försämring. Dessutom används de tre översta knapparna, som ändrar funktion beroende på var i systemet man befinner sig, rätt så inkonsekvent. Storleksmässigt är skillnaden liten. Gamlingen är kortare och smalare men lite tjockare än 6220 Classic.

Överlag så är den nyare 6220 Classic en bättre telefon. Den har trots allt fler och bättre funktioner. Men min gamla 6230 har ett bättre menysystem, bättre knappsats och är rejält mycket kvickare att ha att göra med. Och om man, som jag, mest ringer och skickar SMS, så är 6230 ett bättre val.

Det är beklämmande att se utvecklingen gå bakåt.

Folkhälsoinstitutet kommer med en ny larmrapport som bekräftar det jag länge har fruktat. Svenska studenter super för lite. Så många som 90% super inte tillräckligt. Skrämmande!

Skrev för ett tag sedan om ett pk-test som jag gjorde. Där bedömdes jag ha 2% politisk korrekthet. Jag tänkte att jag skulle leta reda på litet fler tester. Jag gillar tester.

Första testet hittade jag på Djurens rätt. Domen där blev 80 på en skala mellan -270 och +360 (?!?). Någonstans i mitten alltså.

Test nummer två, hos bloggaren Roya, som såvitt jag kan bedöma rör sig ganska långt ut på vänsterkanten, gav mig omdömet “Grattis! Du tillhör bloggosfärens PK-maffia. Du är helt utbytbar.”

Tredje testet, hos någon tomte som kallar sig Oskorei, var helt galet och jag hamnade utanför skalan, vilket innebar att jag var PK. Skalan innefattade bara olika grader av politisk inkorrekthet, och man samlade poäng på att vara mot kvinnlig rösträtt och demokrati. Kändes inte seriöst.

Testet på Realtid handlade om att antingen var PK eller troende. Jag (ateist ut i minsta hårstrå) klassades som troende…

Hittade dessutom ett test som gick ut på om man höll med Etiska rådet mot könsdiskriminerande reklam i deras fällande domar. Ser det inte som ett PK-test.

Sammantaget måste jag säga att jag saknar ett riktigt bra PK-test. Jag skulle vilja göra ett, men jag tror inte det skulle bli så bra.

DN skriver idag om att årets sommarplåga, spikmattorna, inte har någon bevisad effekt. Läser man artikeln inser man att det beror på att inga studier har gjorts i ämnet.

Och så har folk mage att säga att det råder nyhetstorka.