“Har killarna gått med i kyrkan? Bara om det är en dynamitkyrka! Sa inte Jesus ‘Älska din granne’? Halleluja!”

Var tvungen att skriva ner det här, så att jag kan se tillbaka på det om ett par åt och skratta åt det igen. Citatet är alltså det som sägs i trailern för ‘The Unit’.

Nu pratas det allt mer om tidningsdöd. Webbtidningar, bloggar, gratistidningar som Metro, tv och radio konkurrerar alla med de traditionella tidningarna. Jag är fullkomligt övertygad att tidningarna kommer att överleva, i någon form. Anpassning är dock ett absolut måste.

För det första måste webbtidningar och tryckta tidningar konvergera. I och med läsplattornas utveckling kommer snart papperstidningen som sådan gå en säker död till mötes, även om det kan dröja många decennier än. Men de tidningar som lyckas skapa ett tilltalande format på sitt innehåll i läsplattorna kommer att ha en stor fördel.

Det andra är innehållet. Snabba och enkla nyheter kommer att vara mindre intressant att betala för, eftersom det är så pass enkelt att få fram och för att det är svårt att differentiera sådan nyhetsbevakning gentemot andra medier. Det som är intressant även i framtiden är dels nischade nyheter som annars skulle kunna falla utanför radarn samt mer djupgående reportage och analyser. Och dessa måste vara av mycket hög kvalitet.

Det tredje är betalningsmodellerna. Jag är övertygad om att prenumerationsmodellen inte räcker. Den kan överleva, men den måste garanterat kompletteras, kanske med ett “kontantkort” för tidningsläsning, där man endast betalar för det man läser, när man läser det. Det måste vara lätt och billigt att få tillgång till en artikel man är intresserad av, även om man inte prenumererar på tidningen i fråga. Dessutom riskerar man att skrämma bort lojala kunder som tvingas betala även för artiklar de aldrig läser. Ytterligare en variant är samarbeten med läsplattetillverkare. Precis som DN släppte sin DN-mobil för något år sedan borde SvD-läsplattan komma ut.

Men det är svårt att konkurrera med gratis. Tidningarna måste vara smarta, hålla kostnaderna nere och fokusera sina krafter på det de är bra på. Jag tror till exempel inte att DN i framtiden ska lägga pengar på en motor- eller tv-bilaga. De är bra på nyheter, och borde fokusera på det. Detta kommer förstås att få följden att de idag dominerande tidningarna kommer att krympa och marknaden kommer att diversifieras med fler, och mer nischade, aktörer.

Det skiljer alltså fem år mellan dessa modeller. Borde ju vara en enorm skillnad tycker man, med tanke på hur snabbt utvecklingen går. För sex år sedan körde Apple fortfarande med PPC-processorer och Windows XP var sprillans nytt. Och visst, kameran har många fler pixlar, GPS och 3G finns, blåtanden är av en lite snabbare variant, skärmen är lite större och mer ljusstark och golfspelet som följer med har lite bättre grafik. Sorgligt nog tar de positiva förbättringarna i princip slut där.

Jag pysslar med något som kallas User Experience på utrikiska. Användarupplevelse. Det handlar om hur användarna upplever handhavandet med telefonen. Där brukade Nokia vara ganska bra. Menysystemet var enkelt, knappsatserna var bra och mjukvaran funkade snabbt och säkert. Så är inte fallet längre.

Om man trycker på en knapp tar det ofta en halvsekund eller mer innan telefonen på något sätt reagerar, en riktig dealbreaker. Menysystemet bygger i princip på samma grund som tidigare. Två saker har dock ändrats. Dels har varje nivå av menyerna sitt eget utseende, helt skilt från de andra nivåerna, vilket känns konstigt och förvirrande. Dels har menysystemet växt i takt med att antalet funktioner har ökat, och om det finns tre gånger så många funktioner kanske det är så att samma gamla menysystem inte fungerar så bra som det gjorde innan. Till exempel är vissa funktioner, som att ta bort flera bilder samtidigt, en otroligt tidsödande uppgift. Det har säkert Nokia också insett, därför har man skickat med två nya sätt att titta på menyn, hästsko och “V”. De är fullkomligt obrukbara bägge två. Dessutom kan man ha saker på förstasidan, men åtminstone den är fullkomligt ologiskt upplagd och de gör båda att man inte kan ha genvägar på pilknapparna som tar användaren till de vanligaste funktionerna, vilket var en av de smartaste grejerna på 6230.

Knappsatsen är trög och det är svårt att känna vilken knapp som är vilken. Antagligen är detta något man vänker sig vid, men det är fortfarande en klar försämring. Dessutom används de tre översta knapparna, som ändrar funktion beroende på var i systemet man befinner sig, rätt så inkonsekvent. Storleksmässigt är skillnaden liten. Gamlingen är kortare och smalare men lite tjockare än 6220 Classic.

Överlag så är den nyare 6220 Classic en bättre telefon. Den har trots allt fler och bättre funktioner. Men min gamla 6230 har ett bättre menysystem, bättre knappsats och är rejält mycket kvickare att ha att göra med. Och om man, som jag, mest ringer och skickar SMS, så är 6230 ett bättre val.

Det är beklämmande att se utvecklingen gå bakåt.

Första testet hittade jag på Djurens rätt. Domen där blev 80 på en skala mellan -270 och +360 (?!?). Någonstans i mitten alltså.

Test nummer två, hos bloggaren Roya, som såvitt jag kan bedöma rör sig ganska långt ut på vänsterkanten, gav mig omdömet “Grattis! Du tillhör bloggosfärens PK-maffia. Du är helt utbytbar.”

Tredje testet, hos någon tomte som kallar sig Oskorei, var helt galet och jag hamnade utanför skalan, vilket innebar att jag var PK. Skalan innefattade bara olika grader av politisk inkorrekthet, och man samlade poäng på att vara mot kvinnlig rösträtt och demokrati. Kändes inte seriöst.

Testet på Realtid handlade om att antingen var PK eller troende. Jag (ateist ut i minsta hårstrå) klassades som troende…

Hittade dessutom ett test som gick ut på om man höll med Etiska rådet mot könsdiskriminerande reklam i deras fällande domar. Ser det inte som ett PK-test.

Sammantaget måste jag säga att jag saknar ett riktigt bra PK-test. Jag skulle vilja göra ett, men jag tror inte det skulle bli så bra.

Och så har folk mage att säga att det råder nyhetstorka.

Jag tror att det inte är så långt kvar innan det här problemet är löst.

Nästa revolution på internet är det som går under samlingsnamnet Semantic web (här förklarat av Tim Berners Lee, som i princip uppfann internet). Konceptet går ut på att man kopplar samman data från olika källor. Tidiga exempel på detta är Wolfram Alpha och Google Squared.

Nästa steg är att inte bara utgå från en semantisk förståelse av data utan också av funktioner. Om datorn kan koppla innebörden i skriven text till en viss funktion i ett program och dessutom generera kod för att koppla samman funktioner blir möjligheterna oändliga.

Vad som krävs är rimligen en enhetlighet i programmens beskrivningar av sina funktioner samt vedertagna riktlinjer vad gäller användarupplevelse och gränssnittsdesign, vilket redan finns för varje operativsystem. Det stora hoppet från idag är dock att datorer måste kunna programmera egna program vilket alltså kräver en koppling mellan semantisk förståelse, kod och programmens funktioner. Det är ett steg framåt, men det är inte så långt borta som man skulle kunna tro. Det pågår redan forskning om semantisk programmering (SAO).

Fan vad coolt.

Till saken.

Jag har knappt fyra veckor kvar innan mitt exjobb ska vara “klart” (vilket i praktiken kommer att betyda att jag fortfarande har en stor del av rapportskrivandet kvar). Under våren har jag lärt mig väldigt mycket, bland annat att ha fasta tider, att pendla, att hjälpligt programmera C++ och att svära på grekiska. Men framförallt har jag börjat förvandlingen från student till arbetare. Det är en väg vi alla ska vandra, och jag är något ambivalent, men i stora drag ändå väldigt glad att hoppa av universitetståget.

En oväntad bieffekt av denna process är att jag har fått en tilltagande vilja att lära mig saker. När man pluggade så tror jag att jag liksom förväntade mig att det jag gjorde om dagarna var att lära mig det jag skulle behöva kunna när jag började jobba. Nu är jag snart där, vid slutet av den femåriga tunneln, och inser att jag fortfarande har en massa saker kvar att lära. Saker som jag vill kunna.

Så nu sitter jag klockan elva på kvällen och lär mig grunderna i Ruby on Rails.

Veckans Affärer:s Cecilia Aronsson försöker i alla fall.

Det märks att det har gått undan när Norberg skrev boken. Stavfel och konstiga meningsbyggnader finns här och där, och vissa avsnitt känns inte helt färdiga, researchmässigt. Men detta flaggar Norberg för redan i förordet och jag förstår att det var viktigt för honom att få ut boken snabbt, för att försöka starta en konstruktiv diskussion om livet efter krisen, och själv få bestämma utgångspunkten.

Norberg delar ut kängor till höger och vänster, till politiker som inte vet vad de sysslar med och företagsbossar som spelar golf, tar ut stora bonusar och ignorerar gigantiska risker. Uppfriskande.

Men huvudpoängen i boken är strukturell, nämligen att staten har gått in och stört marknaden på fel ställen och på fel sätt. Han gör den högst rimliga och alltför sällsynta slutsatsen att det viktigaste är inte hur mycket eller lite regleringar som finns på marknaden, utan att det är rätt regleringar, regleringar som får deneffekt som var avsedd och inte får förödande bi-effekter. Norberg menar på att då detta är svårt att uppnå är det lika bra att låta bli att reglera.

Han tar också upp räddningsaktionerna, och kritiserar regeringar (framförallt USA) som privatiserar vinster och socialiserar förluster. En och annan väsnterdebattör skulle kanske påstå att lösningen på det är att socialisera vinster också, en lösning som faktiskt Norberg förespråkar, åtminstone i begränsad omfattning (genom preferensaktier) hellre än det som nu skedde.

På ett par punkter är boken lite svag i sitt resonemang. Det första avsnittet gäller Island, där Norberg konstaterar att ingen riktigt vet vad som hände, eller på vilket sätt. I slutändan skyller han det mesta på britterna. Samma bov, den brittiska byråkratin, är det som stoppar affären som skulle ha räddat Lehman Brothers, vars konkurs var den gnista som fick finanskrisen att slutligen explodera. Det svaga i argumentationen är när han dels hävdar att denna händelse, som alltså orsakade panik på världens finansvarv, borde ha förhindrats genom hjälp från regeringar samtidigt som han argumenterar mot sådan intervention. Man ska låta jättarna fall, men kanske inte den här jätten. Jag kan ha missuppfattat honom. Men som interfacedesigner anser jag att det alltid är designern (författaren) som har gjort fel om användaren (läsaren) inte förstår gränssnittet (boken).

Bokens stora förtjänst är att den är väldigt allmänbildande. Den känns trots vissa små brister som jag tidigare påpekat, väl underbyggd och genomtänkt och jag hoppas att den faktiskt kan bli den utgångspunkt för en fortsatt diskussion som Norberg hoppas på. En sådan diskussion behövs verkligen, och den behöver ligga på en betydligt högre nivå än idag (kapitalismen är död–mer regleringar-mindre regleringar-jobb åt alla).

Allt som allt är det en mycket läsvärd bok, kanske (eller förhoppningsvis kanske man ska säga) den viktigaste i år.

Jag läser för tillfället en bok som heter The Tipping Point (“Den tändande gnistan” heter boken på svenska). Den handlar bland annat om ett fenomen som författaren Malcolm Gladwell kallar för “The Power of Context”. Tesen är att mänskigt beteende påverkas i mycket större grad än vi tror av vår omgivning. Är gatorna rena är det mycket mindre chans att folk begår brott än om de är nedklottrade och skräpiga. Han berättar bland annat om hur man i New York fullkomligt tog död på den grova brottsligheten genom att snygga upp i tunnelbanorna och slå ner hårt på småförbrytelser som nedskräpning och klotter, och om hur fullkomligt normala människor blir som vildar när de sätts i en deprimerande fängelsemiljö.

I England har man, som Rapport berättade i helgen, utgått från samma princip i sina skolor, och gått in med ett stort moderniseringsprogram. Detta har fått fantastisk effekt, med 10% bättre resultat på prov, mindre vandalism och mindre mobbning. Miljöpartiet är inne på att samma sak bör göras i Sverige. Att Svenska skolor är i dåligt skick är visserligen ingen nyhet. De har rätt. Men jag är inte säker på att de förstår varför det är så viktigt.

Allt detta kan i någon mån sägas härstamma från det stora landet i väster. Men i Sverige då? Är det inte Jantelagen som råder här? Vi är väl folket som kollektivt tror att vi inte är något? Njae. För det, tvivlet på den egna förmågan, är bara en sida av Jantelagen. Den andra, mer störande sidan är tvivlet på andra. “Du ska inte tro att du kan något.” Det handlar i bästa fall om en överdriven ödmjukhet, i sämsta fall om en ondsint missunnsamhet. Jantelagen är i grunden en pessimistisk världssyn. Samma världssyn som gör att så många tycker (ja, är fullkomligt övertygade om) att det var bättre förr.

Lake Wobegon-effekten är andra sidan av samma mynt – en överdrivet optimistisk världssyn. “Yes, we can!” Jag är bra, du är bra, och det blir bara bättre. Jag skulle vilja hävda att även den sortens villfarelse är skadlig. Tänk om vi skulle vara realistiska istället. Skulle inte det vara bra?

Jo. Men lite väl optimistiskt kanske.

Kanske Wagenius kan peta Klamberg från justitie- till försvarsministerposten och Louise P ta hand om jämställdhetsfrågorna?

Statsminister – Ingvar Storm
En fantastisk lyssnare och en intelligent ledare.

Kulturminister – Göran Everdahl
Egentligen är det synd att ge ett så pass obetydligt uppdrag till en av Sveriges skarpaste hjärnor. Han får bli vice statsminister också.

Finansminister – Johan Norberg
Sveriges skarpaste frihandelsförespråkare. En ekonomiskt kunnig idéhistoriker med ett varmt hjärta och en pedagogisk läggning.

Utbildningsminister – Peter Santesson-Wilson
Han ser lite längre än vi andra, ställer frågor som vi andra önskar att vi kommit på. Utbildningsväsendet behöver en visionär.

Migrationsminister – Maciej Zaremba
Ett brinnande engagemang, ett varmt hjärta, klara visioner och Sveriges skarpaste penna. Zaremba har allt som behövs för att ta sig an ett av politikens sorgebarn.

Näringsminister – Johan Ingerö
En tung post, men Ingerö har åsikterna, principfastheten och intelligensen för att hantera den.

EU-minister – Henrik Alexandersson
Utan HAX hade vi inte vetat mycket om vad som händer i Bryssel. Dags att ge honom mer inflytande.

Idrottsminister – Ulf Karlsson
Idrotten är väl ett särintresse, som behöver en gammal klok räv som kan engagera, mobilisera och lobba.

Utrikesminister – Nathan Shachar
Han ser det stora i det lilla, och det lilla i det stora. Och han har varit utomlands, Länge.

Socialminister – Mattias Svensson
Vill vi få slut på statliga pekpinnar och förmynderi finns det ingen bättre att anlita än herr Svensson

Justitieminister – Mark Klamberg
Paragrafryttaren som har nästlat upp i FRA-härvan.

Miljöminister – Björn Söderberg
Entreprenören med ett socialt ansvar och internationellt synsätt. Har visat att företagande kan gå hand i hand med sociala förbättringar, helt enkelt för att det är bra att göra världen bättre. Jag tror att han kan se lösningar som gynnar alla, och få näringslivet att jobba åt rätt håll. Dessutom en fantastisk retoriker.

Biståndsminister – Percy Barnevik
Hand in hand är en av Sveriges största biståndssuccéer. Företagsledaren som blev filantrop kan göra mycket gott.

Jag uppskattar dock försöken.

Napster lanserades 1999, och skivbolagen var snabba med att forma handen till en pistol och skrika “pang, pang, vi är döda”. Och de fortsätter att skrika. Högre och högre skriker de: “Vi dööööör! Musiken dööööör!” Nu är det alltså tio år sedan skivbolagen dödförklarade sig (för den här vändan alltså, jag ska inte komplicera detta genom att blanda in kassettband eller cd-brännare). Man tycker ju att det borde börja synas någon tendens som styrker deras domedagsprofetior.

Om man kollar på hur många verk som har registrerats hos STIM de senaste åren ser man att det sedan 2003 har skett en ökning med drygt 50% (år 2007), från 500 000 verk till 800 000 verk per år. I DN läser jag (ej på nätet) att Whitest Boy Alive släpper nytt alum på onsdag, det roligaste jag hört på hela veckan. På söndag ska jag kolla på Jonathan Johansson och höra hans fantastiska nya, svenska, musik. Gustav Spetz kommer också. Nästan lika bra. Lika nytt, lika svenskt. Råkade förresten se att melodifestivaldeltävlingen i Leksand var utsåld. Är det så en död musikindustri ser ut?

Det är ju finanskris också. Dålga tider för alla, särskilt branscher i kris får det ännu svårare. Banker måste räddas, bilföretag dör, regeringar tvingas avgå, till och med leksakstågen har det svårt. Musikbranschen då? Den sedan länge döende musikbranschen. Det verkar ju helt otroligt att den skulle klara sig i sådana dåliga tider som dessa. DN:s ledarredaktion smider i alla fall planer. Tur det. De har ju samma öde att gå till mötes. Innan vi vet ordet av kanske internet används för att sprida tidningsinnehåll också, alldeles gratis. Eller vänta, hur var det nu…

Jag vet inte om musikindustrin dog. Nu springer den i alla fall runt och leker krig igen. I allra högsta grad levande.

DN spinner vidare på sitt klimatspår i bevakningen av bränderna i Australien. Återigen får politikerna i Australien sig en känga för att de inte gör tillräckligt. Som om det bara var Australiens fel. Men det stora problemet med rapporteringen är förstås att den inte på något vis ger ett rättvis bild av debatten i Australien.

Man får ju lätt uppfattningen att årets bränder är något alldeles exceptionellt, och det stämmer visserligen i dödstal, men inte om man ser till hur mycket skog som har brunnit. 2003 brann 1,3 miljoner hektar, för två år sedan brann 1,1 miljoner hektar Black Friday 1939 brändes 2 miljoner hektar. Denna gång har 400 000 hektar skog brunnit.

Problemet är inte i huvudsak klimatet, utan att skogen får växa sig för tät, vilket gör att bränderna kan sprida sig för snabbt och lätt. Således blir förödelsen mycket större än den hade blivit om man kontrollerat skogsväxten. The Age rapporterar. DN däremot visar ständigt nya prov på sin fullkomliga brist på journalistiskt kunnande. Idioter.

Det finns nog hopp för framtiden trots allt, med eller utan kärnkraft. Men en sak är säker. Det kommer att ta tid att förändra vår elproduktion. Därför är det bra att titta tillbaka, till den tiden när det var roligt med politik. Exempel 1. Exempel 2.

I Victoria går debatten på ett annat plan. Man fokuserar framförallt på det som faktiskt orsakade bränderna. Brumbys regering har stämts av drabbade efter att det kommit fram att en trasig el-ledning orskade branden i Kinglake, som dödade över 100 människor. Samtidigt anklagas regeringens “gröna” politik, som innebär att man bränner eller hugger ned skog, så kallad “fuel reduction”, i allt mindre omfattning. Detta gör att bränderna har mer bränsle att göra av med, att de blir hetare och sprider sig lättare. Dessutom går jakten vidare på de mordbrännare som startade flera av bränderna. En har redan fångats in och kommer att åtalas för branden runt Maryville.

Och här hemma kommer vissa med lite bättre underbyggda förklaringar.

I don’t feel it.

Samtidigt håller jag på att utvecklar en ny backuplösning som förhoppningsvis kommer att revolutionera marknaden. Den kommer att vara gratis, om ni nu undrade.

Cynisk & småsur har lyckats nå Konstfacks rektor Ivar Björkman för en kommentar. “Vi vill inte kommentera detta, eftersom projektet aldrig kunde redovisas, då eleven tragiskt nog avled under arbetet.”
Men i allmänhet, var går gränsen för projekt hos Konstfack?
“Det måste man avgöra från fall till fall, och det är svårt att avgöra innan eleven presenterat det fullbordade arbetet, så att man kan sätta in det i sitt sammanhang. All konst är en reflektion av sin samtid.”
Har ni gått över gränsen?
“Konsten kan inte begränsas av socialt konstruerade normer. Det är vår uppgift att ifrågasätta, att agera outside the box. Det är så man skapar reaktioner, debatter om våra värdegrunder.”

DN, SvD, SvD 2, AB.

Sedan länge har spekulationer förekommit om huruvida Thomas Quick och Mattias Flinck också är studenter från konstfack, med liknande projekt. Dessa spekulationer lär nu åter blossa upp.

DN, SvD, SvD igen, Tankestormar (x2) och AB skriver i samma ämne.

“Ett företag kan inte vara hållbart om det inte är lönsamt”

Virala loopar (virulenta loopar, sociala epidemier etc. – kärt barn har många namn) är den mekanism som gör att dessa produkter sprids. En person hittar produkten, tipsar några kompisar, som i sin tur tipsar några av sina kompisar. Denna process fortsätter, och produkten får en exponentiell spridning. Ganska snart känner alla till produkten. Ganska enkelt i teorin. Problemet är att få igång denna process.

Vad är det som gör att man tipsar om en produkt? Ta Facebook som exempel. Där vill man kunna kommunicera, dela bilder och annat med sina kompisar. Alltså bjuder man in dem. Men alla produkter har inte en naturligt inbyggd viral loop. Backuptjänsten Mozy ger alla nya medlemmar 4Gb lagringsutrymme. För varje kompis man rekryterar får man själv ytterligare en Gb, alltså skapas ett incitament till att rekrytera folk för en produkt som annars saknar en viral spinn.

Men det räcker inte att möjligheten till viral spridning finns. Virala loopar kommer aldrig att fungera om inte produkten är så pass bra att folk vill använda den och sprida den vidare. Jag har länge hävdat att Facebook har blivit så pass stort som det är för att det är tekniskt överlägset alla konkurrenter. Det funkar helt enkelt så bra att folk vill använda det, vilket i sin tur innebär att de vill få andra att använda det.

Att sprida en produkt via virala loopar är förstås väldigt kostnadseffektivt. Samtidigt är det en strategi som bär med sig stora risker och ställer höga krav på produktkvaliteten. Att få en halvdan produkt att spridas på det viset låter sig helt enkelt inte göras.

Det här lär jag få anledning att fundera mer på under våren. Man kan läsa mer om fenomenet här.

En annan grej som man märker tydligt i dessa tider är hur gärna folkväljer sida. Vänstern ställer mangrant upp bakom Hamas, medan många andra – mest liberaler och annat högerfolk – ställer sig bakom Israel, mest för att de vill vara emot Hamas och tok-vänstern.

Men man måste inte hålla på ena laget. Man kan med gott samvete tycka att bägge sidor är kompletta idioter och att de borde växa ur sin sandlåda snart.

I år har jag ingen aning. Om ett år kan jag vara vart som helst, kan göra vad som helst. Faktum är att jag inte vet vad jag kommer göra om en månad ens. Det är ganska spännande måste jag säga.

Men när jag tittar tillbaka på 2008 ser jag många fantastiska upplevelser, många nya vänner och ett liv levt i nuet. Det är ett år att minnas. Jag hoppas att 2009 blir lika minnesvärt och passar på att ackompanjera detta inlägg med en hyllning till polaroidkameran, som slutade tillverkas i februari 2008.

Nyårslöfte: Gå plus.